Alliansen och the Extraordinary Dissent

Det finns mycket som talar för värdet i samförstånd i politiken.

På det lokala planet är det tydligt att parti- eller blockstrider kring frågor som egentligen inte ens bör vara partipolitiska leder till minskat engagemang och kanske t.o.m. politikerförakt i väljarkåren. Varför skulle man vilja sätta tilltro till politiker som inte ens kan bli överens om var en cykeltunnel ska placeras, eller när man ska ta fram parkbänkarna inför sommaren? När politikerna istället kan enas kring frågor som leder framåt, ses detta som ansvarstagande och konstruktivt, en upplevelse alla partier och alla politiker som värnar om demokratin vill befordra.De partier som lever på missnöje och som växer när det råder split och oordning vill naturligtvis istället gärna se hur alla andra partier äter upp varandra i en ständig tvist och split.

Men det finns också ett stort värde i att stå upp för olika åsikter i politiken.

Dialog ur “Vita Huset”.

Det finns ett egenvärde i att presentera de olika sidorna på myntet i en öppen diskussion. Det är negativt för vår utveckling när den diskussionen omedelbart stämplas som “sandlåda” eller “politisk pajkastning”.

Etiska frågor har ofta flera lösningar, därtill står dessa lösningar ofta i diametral motsats till varandra. De politiska ideologierna representerar ofta olika etiska system, och därav följande värderingar. Därför har man i vissa grundläggande frågor olika syn på prioriteringar, det främsta värdet som ska försvaras eller vilken väg man vill ta för att nå ett gemensamt mål.
Vi måste komma ihåg att det är bra att det är så! När man tar de mest olika argumenten och sorgfälligt slår dem mot varandra, uppstår den gnista av idéer till lösningar och utveckling som genom historien lett mänskligheten framåt. Det är inte i samförstånd de stora idéerna om mänskliga rättigheter, demokrati och likhet inför lagen uppstått, inte heller är det i samförstånd idéer om en heliocentrisk världsbild, gravitationskraften eller innehållet i svarta hål värkts fram. Nej – de stora idéerna och de fantastiska, geniala lösningarna har, ofta smärtsamt, fötts fram ur “the extraordinary dissent” – den avvikande mening som är utöver det vanliga.

Genom Alliansens gemensamma arbete har vi i Sverige haft en gynnsam dynamik där socialism/socialliberalism ställts mot liberalism, liberalkonservatism och konservatism. I mötet har den debatt funnits som visat på myntets olika sidor. Genom bredden på åsikterna som presenteras har alla som letat konstruktiva demokratiska vägar framåt kunnat hitta en plattform, en röst. Blockpolitiken har på detta sätt skapat just det utrymme, det släggans slag mot städet, för “the extraordinary dissent” som är utvecklingens moder likväl som dess demokratiska frö.

När det nu talas om att det skulle vara bra för Sverige att bilda en mittregering där vänster- och högervingarna hamnar i små utanförskapsenklaver är det en idé som är intellektuellt förfärande. Vi skulle därmed avskaffa inflytandet för “the extraordinary dissent” från såväl vänster som höger, och istället skapa ett klimat för en ljummen mittpolitik där de avvikande rösterna, de extraordinära argumenten fråntagits all tyngd och all makt. Inte sjutton håller jag med de starka rösterna i Vänsterpartiets vänsterfalang – men jag är oerhört tacksam för att det finns där för att tillsammans med de konservativa ideologerna skapa den gnista av avvikande meningar som ger oss det största tankeutbytet och det största intellektuella utrymmet för utveckling och nytänkande!

Alla Alliansvänner oavsett parti som vill stå upp för liberala, humanistiska värderingar borde därför värna om den demokratiska dynamiken, om att bevara en politisk arena som ger “the extraordinary dissent” inflytande och möjlighet till makt. Så kan vi gemensamt hålla emot antidemokratiska stämningar. För visst ser alla risken att missnöjespartier och partier som föder sig på ett politiskt klimat där de avvikande rösterna avväpnas gynnas av ett läge där “in the event that Carmine, Lafayette, Hoyt, Clark, and Brannagan all dropped dead, the middle would still be well tended.”?

Att bilda en ljummen mittregering kan framstå som frestande, det förstår jag. Som liberal Moderat kan jag också sympatisera med de ideologiska argumenten för detta inte bara de realpolitiska. Men som humanistisk liberal kan jag se faran i att skapa en grådaskig arena där den genialt avvikande politiken marginaliseras. Den som lockas av mittens sirenrop bör beakta att just de antidemokratiska röster, de missnöjespartier, som man på så vis tror att man motar i grind kan bli de som verkligen gynnas av en politik för en ljummen mitt.

Den Allians jag tror på, är den Allians som fortsatt ger utrymme för gnistrande meningsskiljaktigheter, för dynamikens möjlighetsskapande och för det lysande framtidslöftet i att främja och värna den avvikande mening som är utanför det vanliga.

Vi får den politik vi förtjänar!

Ännu en politisk affär har drabbat oss, där det visar sig att politiker i ledande ställning agerat i strid med sina uppdrag. Det här är naturligtvis allvarligt, särskilt då det handlar om frågor som rör rikets säkerhet.
Att det uppstår en politisk kamp, modell större, kring detta är inte konstigt. Våra riksdagspartier har olika syn på t.ex. personligt ansvar, ideologiska mål med uppdragsutövningen och prioriteringar. Men sedan finns det ju även en dimension utöver den politiska sakfrågan: i politik kommer man aldrig undan att all makt utgår från folket. Därför är det av avgörande vikt för politiker att försöka få så mycket som möjligt av folket med sig.
Politiker måste därför alltid ha minst två perspektiv på sitt arbete, man måste spela pucken för att vinna, men man måste också få publiken och domsluten på sin sida.
Politik innehåller därför ett nödvändigt s.k. spel för gallerierna. För gallerierna har rösterna, och makten.

Som jag ser det innebär detta att vi alla har ett ansvar för hur spelet kommer att utspelas. I mina sociala medier flödar det av inlägg som just nu ondgör sig över att politikerna tuppfäktas, gnäller på varandra och beter sig som i en sandlåda. Problemet är att den sortens inlägg, som antagligen bygger på en önskan om en mer saklig politisk hantering, har direkt motsatt verkan. Eftersom det ligger i politikerns uppdrag att få med dig i sitt lag, så kommer uppmaningar om att sluta med tuppfäktningen endast att utmynna i att ytterligare tid får läggas på att försöka bevisa att just denna tuppfäktningen är befogad och i ”det godas” tjänst, istället för att snabbt kunna återvända till själva sakfrågan. Varje gång man på Twitter eller Facebook beklagar sig över politikernas sandlådeövningar, bidrar man alltså både till att tiden och ansträngningarna i sandlådan växer, samtidigt som den basala respekten för demokratin undergrävs.

Politik handlar nämligen om övertalning, om argumentation. I en demokrati så är argumentation i grund och botten politikerns enda vapen. Genom övertalning kan man söka stöd för sina idéer, genom argumentation kan man försöka skapa förtroende för att man representerar det som ger bäst effekt för oss alla. När politisk kamp uppstår försöker man då argumentera mot meningsmotståndarna, samtidigt som man måste övertala publiken att den egna hållningen i frågan är den rätta och den mest konstruktiva. Man måste också försöka göra det i ett informationslandskap där media begränsar och förvränger utrymmet, eller där du måste försöka hinna göra dig hörd i ett snabbt forsande flöde av 140-teckensutrop. Att då som publik bua ner varje försök till debatt, till diskussion genom att skrika
”ni beter er som i en sandlåda!”
”ni måste sluta gnälla på varandra hela tiden”
”jag är trött på vänstern som bara gnäller på högern”
”jag är trött på högern som bara gnäller på vänstern” :
det är att tvinga politikerna in i en ständig metadiskussion om vad det innebär att söka förtroende för sin politik i vårt samhälle, vad det är att föra en argumentation till dess slut.

Kan ni tänka er vilken effekt det skulle få på en hockeymatch om antalet mål endast utgjorde, låt oss säga 40 % av matchresultatet, resten avgjordes genom publikröster? Kan ni se framför er att i en sådan situation skulle publikens beteende få ett enormt inflytande över hur spelet skulle utvecklas? Tror ni att vi skulle se fler slagsmål och filmningar i rinken, eller färre? När publiken har inflytande över matchens utgång har de faktiskt också ett ansvar för spelets gång, ton och innehåll!

Politiker gör sitt allra bästa för att bortse från personangrepp och nättroll. Man polisanmäler hot och de grövsta påhoppen. Men de uppriktiga inläggen måste man ju besvara, även om man vet att man dras in i en destruktiv soppa! Det är nämligen en viktig del av politikerns uppdrag att svara på ditt inlägg! Så när du skriver ”Kan inte alla tomtar i regeringen bara hålla käft och ta ansvar i stället” – så leder detta oundvikligen till att öka tendensen bland tomtarna att försöka förklara att argumentationen, övertalningen och spelet för gallerierna, vilket ju helt enkelt är kampen om rösterna, är en del av demokratin, ja faktiskt kan hävdas utgöra basen för demokratin.

Det är bara i en diktatur du kan få politikerna att sluta argumentera! Den dagen alla politiker gör som du säger, slutar gnälla, slutar tuppfäktas, slutar kasta sten i sandlådan – vilket samhälle tror du att vi har då?

Vill du ha en demokrati, en väl fungerande demokrati, så måste du faktiskt tillåta – kanske till och med uppmuntra – att politiker med olika åsikter grälar. Du kanske måste acceptera att några av de som grälar gör det på ett naivt, klumpigt eller okunnigt sätt. Du kanske måste acceptera att det tar längre tid än du orkar hålla intresset uppe. Men du ska se, att om vi alla hjälps åt med att sluta skrika ”sluta gnäll nån gång era idiotiska klåpare”, så kommer varje slutpunkt och upplösning att komma fram på ett effektivare sätt, och kanske också med färre skickliga och engagerade politiker som tröttnar på vägen.

Att politikerna spelar upp hela sitt register för mig beror inte på att de njuter av själva uppträdet. Inte heller på att de tror att jag är dum och faller för vilken tuppfäktning som helst. Utan på att de vet att jag äger en röst och det därmed är jag som sitter på nyckeln till makten och möjligheten för dem att bygga det samhälle de tror på. Jag bör därför låta dem spela pucken hela vägen i mål, innan jag kastar grus på isen, eller ännu värre, dömer ut spelare eller hela matchen.

10 saker jag lärt mig om den svenska skolan

1. När jag var nyutexaminerad var jag färdig lärare. Jag visste hur man sätter rättvisa betyg, hur man planerar lektioner som stämmer med den pedagogiska forskningen, hur man väcker lust att lära. Nu, drygt 20 år senare vet jag att färdig blir jag aldrig. Jag kämpar med den rättvisa betygssättningen och de omöjliga premisserna för denna, jag läser med kritiska ögon den pedagogiska forskningens paradoxala slutsatser och stöter dem mot min egen begränsade erfarenhet. Jag känner mig oerhört tacksam de gånger jag lyckas hjälpa till att kanalisera elevernas egen lust att lära som jag inte längre har hybris nog att tro att det är jag som väcker.
2. Jag har insett att så fullärd och lysande att jag kan vara min egen främsta inspirationskälla blir jag aldrig. Inte ens i böckerna eller på Youtube kan jag hitta den fulländade utvecklingen – det är i samtal med kollegorna de bästa idéerna uppstår. Jag har fantastiska kollegor med bred erfarenhet av det mesta. De har humor, fantasi, kunskap och dessutom en enastående generös inställning. I kollegierummet kan jag öppet ta upp mina misslyckanden och få goda råd, stöd och helt nya infallsvinklar på hur jag kan komma tillbaka på banan och göra ett bättre jobb. Jag kan få ett uppslag till ett samarbete, en diskussion kan få mig och en kollega att se hur våra respektive pusselbitar kan få höra ihop för att en viss elev ska få bättre stöd, bättre undervisning. Jag vet nu att en stund i kollegierummet kan ge mina elever bättre undervisning, och att jag inte blir en bättre lärare av att alltid tänka “kan själv”.
3. På alla arbetsplatser bör medarbetarnas drivkrafter, initiativ och utvecklingslust tas till vara. Det innebär inte att ledningen måste säga ja och amen till alla förslag, till alla krav. Men förbättring bygger på en förmåga att ta vara på goda idéer. Därför måste idérikedom främjas. Men man måste som ledning kunna välja bort de dåliga idéerna, sålla bort de aktiviteter som inte är konstruktiva. Denna enkla grundprincip måste även få gälla inom skolan. Demokrati innebär inte att alla har rätt att få sin vilja igenom.
4. Lönespridningen är på tok för dålig, högstalönerna för låga och dessutom är det kontraproduktivt när lönekriterier som “rätt lön” används istället för utbildning, resultat eller annat relevant för verksamheten. Detta är ett resultat av storartade brister i skolans ledarskap.
5. Att vara rädd för reformer som skakar om invanda arbetssätt är mänskligt, och djupt olyckligt och ett stort hinder för utveckling. Reformer ska skaka om! Utveckling ska kräva arbete – skolan får inte vara rädd för arbete!! Tala om för mig att allt jag gör är fel, ta ifrån mig allt invant och tryggt, ändra alla premisser – men tala inte om för mig att jag ska vara rädd för att få mina invanda arbetssätt omskakade.
6. Skolan får för lite resurser, och de snåla resurserna används på fel sätt. Kommunaliseringen har förvandlat skolan till kommunens främsta budgetbuffert. NPM har tagit bort kvalitet som värde i skolan, att hålla budget är den enda måttstocken av slutlig vikt i kommunen kring huruvida skolan lyckas med sitt uppdrag. Likvärdighet i den kommunala skolan är en utopi, ett tragiskt skämt. Man ställer inte specialpedagoger mot dramapedagoger idag, utan man ställer huruvida man ska åsidosätta en elevs dokumenterade behov av elevassistent eller en annan elevs akuta behov av utökad tid hos skolpsykolog mot varandra.
7. Lärare tvingas åsidosätta undervisning och undervisningsrelaterade sysslor för att istället sitta i marknadsföringsmöten, samråd med BUP, ätstörningsenheten, Soc, polisen etc i ärenden där lärarens fil.mag i historia inte bidrar på något sätt, i ekonomimöten o.s.v. Lärare sitter och handskas timvis med mottagningsattester för om ekonomiassistenten ska göra det kostar det ju pengar, lärare skriver slogans och reklamtexter till programblad, lärare städar, lärare vaktar i orienteringsspåret på friluftsdagar – för det “kostar ju inget” att ställa in undervisning. Att lärare inte hinner undervisa bidrar till att elever lär sig mindre. Vilket är ett faktum. Först när jag erkänner att kunskap är något faktiskt, något som existerar, kan jag verka för att utveckla den.
8. “En lärare ska utmärka sig genom briljans” sa min metodiklektor Bengt Mohall då för länge sedan när jag utbildade mig. Jag har insett att han hade inte så jävla fel. Så vi måste ha en lärarutbildning som slipar oss. Och här vill jag hänvisa till sista meningen under punkt 7.
9. En lärare som inte vågar inse bristerna i skolan, i den egna verksamheten, lär inte vara någon bra lärare. Det är inte min uppgift att vara ambassadör, det är min uppgift att vara lärare. Jag älskar att ha lärarkandidater, jag blir ytterligt glad när mina fantastiska elever väljer att bli lärare, väljer detta underbart givande, roliga, svåra yrke. Men jag är lärare, inte ambassadör.
10. Jag har inte fokus på att bilden av vår fantastiska skola ska komma till sin rätt. Det gör andra så mycket bättre än jag. Jag har fokus på att, i så hög grad jag kan, bidra till att mina elever ska komma till sin rätt. Så jag prioriterar. Och det är faktiskt en sak som jag kan bättre idag efter drygt 20 år som lärare, än jag kunde när jag var ny och fullärd.

Ett stort tack till alla mina kollegor som står ut med mig när jag gnäller i personalrummet.

SETT: dag 2

Massor med intryck, många tankar att ta med hem!

Det jag kommer att bära med mig tydligast från årets SETT är den enorma, spontana vänlighet och generositet jag mött.

Frida Gustafsson Wennö som snabbt hjälper mig skriva ut en ny biljett när jag i stressen åker hemifrån utan, Katarina Lycken – Rüter som peppar och stöttar, alla ni som gett feedback och en dunk i ryggen, Anne Bamford som erbjuder sig att ha ett tankeutbyte, fantastiska Ante Runnquist som sveper in hela omgivningen i energi och får mig att känna mig glad och modig, AC Norman som sprider och stöttar, Johan Andersson som sprider glädjen över sina och alla andras elevers prestationer med lika generös hand, publiken, föreläsarna – ni är allihopa delar av en härlig källa till glädje och inspiration.

Jag kunde inte tänka mig något bättre att få med mig hem.

Men innan jag åker hem är det dags för morgondagens prisutdelning i Webbstjärnan. Ännu ett exempel på hur lärare och elever delar, skapar och driver utveckling. Gå gärna in och kika på finalbidraget av mina elever i Es12, demokreativ.se. Deras arbete har fyllt mitt arbetsår med glädje.

Här hittar ni underlaget till min presentation från dag 2.

Ett stort tack till er alla!

SETT 2014 – dag 1

Vilken enorm apparat det måste vara att rådda runt SETT! Men den organisatoriska tanke som slog mig först, faktiskt redan på tåget till Stockholm som var alldeles fullt med lärare, var – vem sköter undervisningen i Sverige de här dagarna?? 🙂

Just organisation var ämnet för det föredrag jag höll i dag, på styr- och ledningsspåret. På Katedralskolan i Skara har vi på det estetiska programmet under 16 års tid byggt upp en organisation som ger maximal effekt på kvalitet och resultat, samtidigt som vi håller oss inom ram.

Vi har hittat lösningar på hur man kan få till optimala tjänster, slippa vikarier, minska stressen, förbättra elevernas studieresultat och dessutom skapa förutsättningar för att sätta upp föreställningar vars like jag aldrig sett inom gymnasieskolan. (Ödmjuka är vi också 😉 )

Både lärare och elever på programmet vinner priser för sina innovativa arbetssätt, inte minst vad gäller hur IKT integrerats och blivit en självklar del av undervisningen. Vi har flippat vårt klassrum sedan 2007, och har sedan dess utvecklat en stor mängd arbetsformer för att eleverna ska ha största möjliga nytta av skolans 1:1 satsning.

Om detta är det en glädje att berätta!

Underlaget till min presentation kommer jag att publicera här så fort jag åter kommer åt wifi 🙂

Det var också en glädje idag, som alltid, att få träffa så många engagerade, duktiga, energigivande och generösa kollegor.

Tack för att ni finns!

Skola och fritid hör ihop

En meningsfull fritid ger kraft att göra sitt bästa och må bra i skolan

Jag har arbetat som lärare i drygt 20 år.

Jag har haft glädjen att möta en stor mängd ungdomar, möten fyllda av kraft, nyfikenhet, arbete och skratt. Men jag har också mött ungdomar som kämpat, som haft ont i magen av stress, trötthet och rädsla för att misslyckas. En av de fantastiska sakerna med mitt yrke är att se hur långt man kan komma med rätt hjälp, hur avgörande det kan vara för en utmattad elev att möta lärare som bryr sig, som med professionalism och värme kan hjälpa eleverna över krönet, genom spurten. Det är en makalös känsla att se ungdomar resa sig, hitta sin glöd och sitt självförtroende.

En sak har 20 års erfarenhet gett mig en stark insikt i. De elever som har ett fritidsintresse, som är engagerade i idrotten, musik, politik – ja egentligen vilket aktivt fritidsengagemang som helst – löper mycket mindre risk att falla i missmodets, uppgivenhetens och stressens farliga grop. Det finns en enorm kraft att hämta i en givande och aktiv fritid. När arbetsbördan i skolan är som tyngst, tempot och kraven som högst, kan handbollen, teatergruppen, scouterna eller fotbollen bli den avgörande kraft som ger ork och energi, gemenskap och glädje, som gör att man kan göra sitt bästa, och må bra. Som lärare har jag ofta sänt en varm och tacksam tanke till alla föräldrar och andra frivilliga som lägger tid och energi på att alla barn och ungdomar ska få en chans att delta i de här oerhört viktiga fritidsaktiviteterna.

Ur ett politiskt perspektiv vill jag därför hävda att satsningar på skola och fritid hör ihop. En aktivitetshall och skolan t.ex. kan inte ställas mot varandra utan är satsningar som gynnar och berikar varandra. Att alla barn får samma chans att delta i idrotten är av enorm betydelse för att våra barn och ungdomar ska må bra och orka göra sitt bästa i skolan. När det inte finns lokaler till handbollen eller innebandyn, när Skaras ungdomar inte får plats i hallarna inne i Skara vet vi vilka barn som är sårbarast, som drabbas hårdast, som kanske inte har någon som skjutsar till Varnhem eller håller koll på vilka lokaler som gäller i ett roterande schema. De barn som drabbas hårdast är de barn som behöver idrotten bäst.

När det gäller skolan så är det också så att kvaliteten i en verksamhet inte sitter i väggarna. Modern pedagogik kräver inte det dyraste bygget, utan skickliga pedagoger och långsiktiga satsningar på kompetensutveckling och verktyg. Modern pedagogik, som kan möta alla barns och ungdomars behov, kräver politiker som betraktar skolan som en fantastisk möjlighet att ge våra barn ett rikt liv, en kraft och en positiv utmaning – inte politiker som betraktar skolan som ett “svart hål”. Vi måste ha politiker som ser våra barn som en resurs, inte som en börda och ett svart hål.

Den moderatledda alliansen i Skara hade lagt en budget som gav utrymme för att Skara skulle kunna få en aktivitetshall, och bra skollokaler för våra högstadieungdomar men som samtidigt möjliggjorde långsiktiga satsningar på verksamheten – den inre verksamhet som bär kvaliteten både inom skolan och inom idrotten. Man har också satsat på Stureplan, ett otroligt fint aktivitetshus som ytterligare kan förstärka möjligheten för alla ungdomar i Skara att få en aktiv och givande fritid. Vi ser också nu att den moderatledda alliansen har lämnat över en ekonomi i positiv balans, som hade gett utrymme för satsningar på de här avgörande områdena, istället för den socialdemokratiskt styrda politik som nu monterar ner kvaliteten på verksamheten för att istället dra på Skara enorma kostnader för satsningar på tegel och betong.

Jag är glad åt att det kommande valet ger skaraborna möjlighet att åter välja att ge makten åt en politik som vill satsa på verksamhet, som istället för att satsa på ett superdyrt skolbygge som löper risken att vara omodernt redan efter några år vill satsa på innehåll – en kvalitativ skola i funktionella lokaler, och meningsfull fritid i välutrustade lokaler i Skara åt alla våra barn och ungdomar.

Att vilja men inte kunna – politik och skola

Under rubriken “Vi säger nej till att göra den svenska skolan statlig” skriver Tomas Tobé idag vad moderaterna föreslår istället, för att stärka den svenska skolan. Det finns dock problem med förslagen, ett av de största problemen är att de flesta förslagen är slag i luften eller omöjliga att genomföra av någon annan än huvudmannen. Och huvudmännen kan strunta i de här förslagen helt och hållet, oavsett vem som har regeringsmakten.

Det är tråkigt att Tomas Tobé inte tar upp detta.

Tobé skriver att andra åtgärder än ett förstatligande måste prioriteras eftersom vi bör utnyttja forskning i första hand. Jag vill börja med att tala om för Tobé att det finns en stor mängd forskning som visar att ägaren och ägarstrukturen kan vara avgörande för ett företags eller en organisations effektivitet och resultat. Som vanligt när vi talar forskning är huvudfrågan vilken forskning man väljer att vända sig till.

Tobé skriver att man vill satsa på svenska och matematik. Gott så. Det finns dock gott om forskning som visar att läsförståelse utvecklas, och måste utvecklas, i alla ämnen, Tobé vill dock endast satsa på svenska och matematik. Det finns också studier som visar att det i första hand är den fördjupade läsförståelsen som måste utvecklas, vilket också Tobé nämner, ändå finns inte ett enda förslag nämnt angående gymnasiet. Tobé sällar sig därmed till den majoritet av politiker som glömmer bort gymnasieskolan, som tiger om hur kvalitet och arbetsmiljö ska utvecklas i den skolform som närmast förbereder eleverna för högskola och arbetsliv. När Tobé skriver att varje elev ska bli sedd menar han att detta ska åstadkommas genom fler speciallärare i lågstadiet. Jag är givetvis för att det ska anställas fler speciallärare på lågstadiet. Men vad händer med eleverna som behöver mer stöd när klasserna växer på högstadiet? Vad händer med eleverna som hamnar utanför på högstadiet, med eleverna som med knapp nöd tar sig in på gymnasiet bara för att upptäcka att de inte klarar av sina studier och inte kan få hjälp för där saknas speciallärare och klasserna kan innehålla 35-40 elever? Hur möter vi de elever som är särbegåvade? Hur ska de eleverna bli sedda Tomas Tobé?

Det finns för många håltimmar i svensk skola, skriver Tobé. Eleverna ska få mer undervisning, men menar Tobé att detta även gäller lärarna? Ibland hävdas det att lärarnas tid för undervisning inte har ökat sedan USK:en togs bort. Då glömmer man att det ser olika ut för olika lärargrupper, och som vanligt glöms gymnasielärarna mer eller mindre bort i sådana jämförelser. Lärare i teoretiska ämnen har ofta fått en betydligt utökad undervisning, i vissa fall har lärarnas arbetsmiljö försämrats så till den grad att det utgör en direkt arbetsmiljöfara. Är det dessa lärare som ska få mindre håltimmar Tomas Tobé?

Hur ska de ytterligare undervisningstimmar i svenska och matematik som Tobé föreslår betalas? Staten är ju inte huvudman, som Tobé kanske minns. I en timplansfri skola finns risk att dessa timmar kommer att betalas genom att annan undervisningstid tas bort. I gymnasiet förekommer det att satsningar i matematik och svenska med 100 timmar för 100 poäng betalas med att kurser i naturkunskap, historia och samhällskunskap t.ex. krymps, ibland halveras. Att skjuta till medel för skolan till huvudmännen hjälper ju inte eftersom dessa medel används till annat. Hur ska ni förhindra det Tomas Tobé?

Tobé vill ha skickliga lärare till den svenska skolan. Det vill jag också. Tobé menar att det krävs att lärarna ska få högre lön. Jag håller med. Men nu är ju staten inte huvudman för skolan, som ni kanske minns. Så hur tänker Tobé se till att de skickliga lärarna får högre lön? Vi kan tycka vad vi vill om karriärlärartjänster, men faktum är att det inte är obligatoriskt för huvudmännen att inrätta sådana tjänster. Det finns heller inga regler som förhindrar huvudmännen att ålägga dessa tjänster sådana anställningsformer eller arbetsuppgifter att ingen lärare som är rädd om sin hälsa eller kvaliteten på det utförda arbetet kan tänka sig att söka en sådan tjänst. Många huvudmän har också inskrivet i sin lönepolicy att tvärtemot intentionerna med det senaste avtalet som förespråkar ökad lönedifferentiering, och tvärtemot vad SKL och lärarfacken kommit överens om, applicerar man ett lönetak, s.k. “rätt lön” som straffar skickliga lärare genom att neka lönehöjningar till lärare som varit skickliga en längre tid. Hur tänker Tobé lösa detta?

Jag är själv moderat, har till och från aktivt arbetat för moderat politik i olika sammanhang. Jag hoppas att alliansregeringen får förnyat förtroende i nästa val. Just därför måste jag formulera mina reaktioner på Tomas Tobés inlägg i skoldebatten. Jag vill också hänvisa till mitt tidigare debattinlägg: Vad är viktigast för gymnasiet?.

Statistik visar att det är adjunkters och ämneslärares lönekuvert som lidit mest av nedvärderingen av lärarna. Gymnasielärarna har drabbats hårt av att ombuden för för- och grundskolans lärare varit skickligare lobbyister, och återigen ser vi i den politiska debatten hur gymnasiet och gymnasiets lärare glöms bort. Var tas kampen för bättre och mer undervisning för gymnasieeleverna, bättre arbetsmiljö och mer i lön åt gymnasielärarna? Det är tyst om gymnasiet, det är tyst om adjunkterna och ämneslärarna.

Tobé sällar sig till denna tystnadens kör. Tystnaden är vältalig, och oerhört oroande.

Varför lärplattform?

Av: Juha Sillanpää

Den senaste tiden har frågan: Varför skola? ställts i debatten mellan lärare – frågan har varit ett försök att lyfta kunskapssyn och didaktik ur nya perspektiv.

En fråga som jag skulle vilja sätta ljus på är: Varför lärplattform?

Själv använde jag tidigare en lärplattform då den erbjöd obegränsade möjligheter till uppladdning. För ett arbetslag som flippar klassrummet och dessutom använder film som redovisningsform, verktyg för bedömning samt marknadsföring av sceniska produktioner var möjligheten att ladda upp allt detta material värdefull.

En plattform av det slag som är oftast förekommande, som endast tillåter ett mycket begränsat uppladdningsutrymme, är i princip värdelös för mig och många kollegor. Allt filmmaterial måste laddas upp i andra molntjänster och länkas in i plattformen. SMS funktionen i plattformarna fungerar sällan tillfredsställande, ofta kopplas de bort. Det finns exempel på att underlag till utvecklingssamtal som mödosamt lades ut i lärplattformen inte alltid gått att läsa av elever och mentorer – av okänd anledning. (Dessutom kan man inte låta bli att fråga sig varför varje enskild lärare måste lägga oändlig tid på att skapa terminstider för kurs, manuella bedömningsmatriser för kurs o.s.v. i 5-6 steg innan underlagen kan föras in i plattformen.) Lay-outen är ofta trist (DDR-estetik kallade en elev looken!) med gammalmodiga widget-funktioner. Kommunikationen med hjälp av lärplattformar är dålig då eleverna naturligtvis inte befinner sig där – vem hänger i en lärplattform?

Till yttermera visso är plattformarna instabila. Du kan inte lita på att de fungerar som de ska.

Är det någon som känner igen sig?

Otaliga är de kollegor som ventilerat sin frustration över de undermåliga lärplattformarna som varken erbjuder stabilitet, goda kommunikationsvägar eller funktioner som stämmer överens med moderna verktyg och pedagogiska metoder som vetenskap och beprövad erfarenhet visat vara framgångsrika. Oräkneliga är de elever som svurit över gammalmodiga funktioner, svåröverskådlig information och obegripliga inbyggda hinder i dessa lärplattformar.

Ändå fortsätter skolans huvudmän att investera i lärplattformar. Varför?

Jag tror att det finns en mängd skäl som samverkar till bevarandet av plattformar där bevisligen mycket ringa lärande sker.

För det första har många huvudmän investerat i datorer till personal och elever utan att investera i en genomtänkt strategi för pedagogisk användning av datorerna, många erbjuder också undermålig eller ingen fortbildning i pedagogisk användning av datorerna för personalen. Att tänka plattform blir då ett alternativ till att tänka kreativt, modernt, pedagogiskt, vetenskapligt baserat användande av tekniken. “Titta hur vi satsar på moderna lösningar och helhets-tänk: Vi har ju investerat i en lärplattform!”

Många huvudmän är också dåligt insatta i alternativen och vet inte vad man går miste om när man låser in elever och personal i en plattform. De känner ofta inte heller till den forskning, t.ex. Bamford, som visar att arbete i verkliga media och kommunikationskanaler med en verklig publik och ett visst mått av risk är vad som ger resultat för elevernas lärande. De tror ofta på fullt allvar att man lär sig lika mycket av att steppa i garderoben som av att framföra sitt nummer på The Met.

I många kommuner sitter också en IT-enhet från anno dazumal som grundar sitt existensberättigande i tekniska lösningar, gärna väldigt underhållskrävande sådana. Dessa är ofta understödda av så kallade IT-strateger eller IT-pedagoger som fick sina tjänster med nedsatt undervisning under ITiS-dagarna. Ibland har de kompletterat med en fortbildning i t.ex. PIM eller – guess what – någon lärplattform. När nu ITiS och PIM somnat in är en lärplattform bästa sättet att fortsätta hävda sin särställning. Dessa IT-enheter har därmed ett enat behov av att elda på huvudmännens instinkt att vilja binda upp skolan i lärplattformar.

När personalen väl har tvingats in i en lärplattform finns en inneboende psykologisk tröghet som innebär att det är svårt att avbryta beroendet av plattformen, oavsett hur undermålig den visar sig vara. Hundratals lärare har ju lagt tid och möda på att lära sig de komplicerade funktionerna och har även laddat upp stora mängder material som man inte vill ska gå förlorat. Därmed kan lärplattformarna leva vidare, långt efter att alla som använder dem har slitit ut sin sista hårtuss i förtvivlan.

Kan vi hoppas på en tid då vetenskaplighet och beprövad erfarenhet samt personalens bedömningar av vilka verktyg som ger eleverna bäst möjlighet att i ansvarig frihet utvecklas mot sin fulla potential kan få vara vägledande istället?

Lärartycket – Historia och historierna

Det verkar som om Lärartycket inte längre finns tillgängligt på nätet. Jag publicerar därför mitt bidrag till Lärartycket här. Tack Ann Mare Körling för initiativet!

När jag såg uppropet på Twitter från @korlingsord: Gör era egna röster hörda! tvekade jag inte utan bad om att få vara med. Jag tror vi är många som längtat efter att lärarna själva ska få höras i debatten om skolan, och det har varit fantastiskt att få ta del av alla kollegors tankar. När jag nu tar över stafettpinnen från Ida Aspviken vill jag tala om det som kanske ligger mig allra varmast om hjärtat:

 

Kärlek till ämnet, kärlek till mötet med eleverna

 

Min fröken högläste böcker om Ville Viking och min fantasi kastade sig över möjligheten att måla upp bilder av oändliga hav, gömda skatter, knakande båtskrov och kämpande hjältar.

”Gillar du historia”? sa min pappa – ”då ska du få höra ”! Och så läste han för mig. På kvällarna innan jag skulle somna fick jag åka med Röde Orm i västerled, jag fick vara med när Österhus brann, jag fick våndas med Ura Kaipa och känna hur mitt hjärta bultade för de flyende i Trägudars land. Min pappa, min fantastiskt historieberättande pappa, gav gestalterna och händelserna själ, och i underbar gemenskap flöt orden mellan oss – historiernas överflöd av glädje, skräck, kärlek och sorg.

We read to know we’re not alone  (C. S. Lewis.)

När jag och pappa gav oss iväg på korståg med Richard Lejonhjärta, räddade adelsfamiljer med Röda nejlikan, utvandrade till Amerika med Karl Oskar och Kristina och höll våra tummar så det knakade för Anne Frank upplevde jag en stark känsla av närvaro: jag anade pilarnas vinande förbi öronen, jag kände doften av instängd luft i amerikabåtens inre och fasan i att höra en oväntad bultning på dörren. Och mest av allt – jag kände att jag var en del av något stort, en del av andra människors upplevelser, en del av vår gemensamma berättelse. Jag lärde mig vikten av att få dela en historia med en inspirerad ledsagare.

 

”Vad hände sedan?”, frågade jag ständigt, ”Vad hände sedan?”.

Och pappa berättade.

Han berättade om hur vikingarna egentligen levde, om korstågens orsaker och konsekvenser, om hur svälten slog till i det sena 1700-talets Frankrike, om hur nazisterna kunde bestämma att vissa människor var mer värda än andra. Vi samtalade om allt – det goda och det onda.

Orden var meningsfulla, vackra, sorgesamma, fröjdfulla, hjärtskärande. Jag längtade efter en fortsättning, jag tiggde om mer, jag ville känna, se, dela, förstå.

Att kunna väcka nyfikenhet, lust och delaktighet är en gudagåva, en nåd att stilla bedja om.

Min dröm, min önskan i vardagen, är att kunna öppna ett fönster mot historien där eleverna kan få en glimt av vårt förflutna, en känsla av de som gått förut, en längtan efter att se mer – kanske en skymt av vad det kan betyda att vara människa.

”Never doubt that a small group of thoughtful, committed citizens can change the world. Indeed, it is the only thing that ever has”. (M Mead)

Jag brottas med orden, går till kamp med betydelserna, försöker ge rymd och geist åt kursplanernas torftiga uttryck. Jag försöker få varje elev att känna att ”det här är min berättelse, det här handlar om mig”. Jag gläds åt de fantastiska möjligheter jag har som lärare idag att låta elever kasta sig ut på jungfruresan med Titanic på facebook, att filma hur det kan ha sett ut när Galileo första gången använde sin kikare (på en kulle ute i Ardala) eller bidra med sina kunskaper om industrialiseringen till världens största, fria, uppslagsverk på nätet, att se eleverna skapa ny kunskap. Möta och mötas. Historien berättar, jag berättar, eleverna berättar – vår gemensamma berättelse.

Särskilt alla de elever som aldrig fått dela sagor med någon innan de somnar – särskilt vill jag nå fram till dem med känslan av att det här är din historia, det är din tur nu. Det är din tur att kämpa för självständighet och frihet med Gandhi, det är din tur att åka buss med Rosa Parks, det är din tur att stå bredvid Elisabet I i Tilbury och ropa ut att du har ”the heart and stomach of a King”.

Lyckas jag? Ibland.

Min mening med att vara lärare finner jag i de stunder då eleverna utropar:

”Vad hände sedan, vad hände sedan?”

Och i att då få ta dem i handen, och se vart berättelsen för oss.

 

 

Idag är det prov

I Es3 har vi avslutat kursen Nutida konst med att repetera centrala begrepp från 1900-talets konsthistoria.

Nu är det dags för prov.

Jag har gjort i ordning en PPt med exempel på betydande konstverk och arkitektur, allt från Pollock till Nolde, Picasso till Le Corbusier, Hydman Vallien och Kandinsky.

Jag ber om en professor och en tolk. Två elever studsar upp. Jag presenterar den världsberömda professor Frida som ska hålla ett ca 2 minuter långt föredrag om ett konstverk vi snart ska få se. Då professorn inte talar något annat än gibberish har hon tack och lov tolken Jenny med sig. Jag ber publiken förbereda sig på att ställa frågor till professorn, och att vara beredda att hjälpa tolken med lite viskningar om det skulle behövas, eftersom hon är lite nervös inför det här stora tillfället.

“Professorn” får en varm applåd och börjar sin föreläsning så fort jag klickar fram bilden på Hockneys bild av Musse Pigg, Ronald McDonald, och den gråtande flickan som flyr undan napalmen. Hon talar obegriplig rotvälska som, liksom Chaplin en gång, verkar innehålla ord som wienerschnitzel och sauerkraut. Skratten ekar i rummet, spänningen släpper, alla samlar sig för en gemensam kraftsamling. Tolken Jenny tar ett djupt andetag och börjar “översätta” vad professorn säger. Hon pratar om popkonst, anakronismer, influenser och politiska budskap. När hon tvekar om namnet på konstnären får hon en teaterviskning från publiken. Klasskamraterna turas om att ställa frågor till professorn som hjälper de två tjejerna framme vid smartboarden att fördjupa sin analys, de viftar, applåderar och hjälper fram presentationen till en gemensam, lödig, nyanserad och välgrundad presentation. Även chansen att ställa ledande frågor, att sufflera, ger alla möjligheten att delta, att använda sina kunskaper i ett sammanhang där de samtidigt utvecklas.

Stolta och glada får Jenny och Frida en jätteapplåd innan de sätter sig.

Nästa professor hoppar upp, en tolk kommer springande. Taggade kastar de sig över en Matisse.

På torsdag åker vi till London. En härlig vecka tillsammans, innan de ska ta studenten och lämna oss.