Category Archives: Historia/Kulturhistoria

Lärartycket – Historia och historierna

Det verkar som om Lärartycket inte längre finns tillgängligt på nätet. Jag publicerar därför mitt bidrag till Lärartycket här. Tack Ann Mare Körling för initiativet!

När jag såg uppropet på Twitter från @korlingsord: Gör era egna röster hörda! tvekade jag inte utan bad om att få vara med. Jag tror vi är många som längtat efter att lärarna själva ska få höras i debatten om skolan, och det har varit fantastiskt att få ta del av alla kollegors tankar. När jag nu tar över stafettpinnen från Ida Aspviken vill jag tala om det som kanske ligger mig allra varmast om hjärtat:

 

Kärlek till ämnet, kärlek till mötet med eleverna

 

Min fröken högläste böcker om Ville Viking och min fantasi kastade sig över möjligheten att måla upp bilder av oändliga hav, gömda skatter, knakande båtskrov och kämpande hjältar.

”Gillar du historia”? sa min pappa – ”då ska du få höra ”! Och så läste han för mig. På kvällarna innan jag skulle somna fick jag åka med Röde Orm i västerled, jag fick vara med när Österhus brann, jag fick våndas med Ura Kaipa och känna hur mitt hjärta bultade för de flyende i Trägudars land. Min pappa, min fantastiskt historieberättande pappa, gav gestalterna och händelserna själ, och i underbar gemenskap flöt orden mellan oss – historiernas överflöd av glädje, skräck, kärlek och sorg.

We read to know we’re not alone  (C. S. Lewis.)

bild1När jag och pappa gav oss iväg på korståg med Richard Lejonhjärta, räddade adelsfamiljer med Röda nejlikan, utvandrade till Amerika med Karl Oskar och Kristina och höll våra tummar så det knakade för Anne Frank upplevde jag en stark känsla av närvaro: jag anade pilarnas vinande förbi öronen, jag kände doften av instängd luft i amerikabåtens inre och fasan i att höra en oväntad bultning på dörren. Och mest av allt – jag kände att jag var en del av något stort, en del av andra människors upplevelser, en del av vår gemensamma berättelse. Jag lärde mig vikten av att få dela en historia med en inspirerad ledsagare.

 

”Vad hände sedan?”, frågade jag ständigt, ”Vad hände sedan?”.

Och pappa berättade.

Han berättade om hur vikingarna egentligen levde, om korstågens orsaker och konsekvenser, om hur svälten slog till i det sena 1700-talets Frankrike, om hur nazisterna kunde bestämma att vissa människor var mer värda än andra. Vi samtalade om allt – det goda och det onda.

Orden var meningsfulla, vackra, sorgesamma, fröjdfulla, hjärtskärande. Jag längtade efter en fortsättning, jag tiggde om mer, jag ville känna, se, dela, förstå.

Att kunna väcka nyfikenhet, lust och delaktighet är en gudagåva, en nåd att stilla bedja om.

Min dröm, min önskan i vardagen, är att kunna öppna ett fönster mot historien där eleverna kan få en glimt av vårt förflutna, en känsla av de som gått förut, en längtan efter att se mer – kanske en skymt av vad det kan betyda att vara människa.

cropped-dansfc3b6rslag61.jpg

”Never doubt that a small group of thoughtful, committed citizens can change the world. Indeed, it is the only thing that ever has”. (M Mead)

Jag brottas med orden, går till kamp med betydelserna, försöker ge rymd och geist åt kursplanernas torftiga uttryck. Jag försöker få varje elev att känna att ”det här är min berättelse, det här handlar om mig”. Jag gläds åt de fantastiska möjligheter jag har som lärare idag att låta elever kasta sig ut på jungfruresan med Titanic på facebook, att filma hur det kan ha sett ut när Galileo första gången använde sin kikare (på en kulle ute i Ardala) eller bidra med sina kunskaper om industrialiseringen till världens största, fria, uppslagsverk på nätet, att se eleverna skapa ny kunskap. Möta och mötas. Historien berättar, jag berättar, eleverna berättar – vår gemensamma berättelse.

Särskilt alla de elever som aldrig fått dela sagor med någon innan de somnar – särskilt vill jag nå fram till dem med känslan av att det här är din historia, det är din tur nu. Det är din tur att kämpa för självständighet och frihet med Gandhi, det är din tur att åka buss med Rosa Parks, det är din tur att stå bredvid Elisabet I i Tilbury och ropa ut att du har ”the heart and stomach of a King”.

Lyckas jag? Ibland.

Min mening med att vara lärare finner jag i de stunder då eleverna utropar:

”Vad hände sedan, vad hände sedan?”

Och i att då få ta dem i handen, och se vart berättelsen för oss.

 

 

Idag är det prov

I Es3 har vi avslutat kursen Nutida konst med att repetera centrala begrepp från 1900-talets konsthistoria.

Nu är det dags för prov.

Jag har gjort i ordning en PPt med exempel på betydande konstverk och arkitektur, allt från Pollock till Nolde, Picasso till Le Corbusier, Hydman Vallien och Kandinsky.

Jag ber om en professor och en tolk. Två elever studsar upp. Jag presenterar den världsberömda professor Frida som ska hålla ett ca 2 minuter långt föredrag om ett konstverk vi snart ska få se. Då professorn inte talar något annat än gibberish har hon tack och lov tolken Jenny med sig. Jag ber publiken förbereda sig på att ställa frågor till professorn, och att vara beredda att hjälpa tolken med lite viskningar om det skulle behövas, eftersom hon är lite nervös inför det här stora tillfället.

“Professorn” får en varm applåd och börjar sin föreläsning så fort jag klickar fram bilden på Hockneys bild av Musse Pigg, Ronald McDonald, och den gråtande flickan som flyr undan napalmen. Hon talar obegriplig rotvälska som, liksom Chaplin en gång, verkar innehålla ord som wienerschnitzel och sauerkraut. Skratten ekar i rummet, spänningen släpper, alla samlar sig för en gemensam kraftsamling. Tolken Jenny tar ett djupt andetag och börjar “översätta” vad professorn säger. Hon pratar om popkonst, anakronismer, influenser och politiska budskap. När hon tvekar om namnet på konstnären får hon en teaterviskning från publiken. Klasskamraterna turas om att ställa frågor till professorn som hjälper de två tjejerna framme vid smartboarden att fördjupa sin analys, de viftar, applåderar och hjälper fram presentationen till en gemensam, lödig, nyanserad och välgrundad presentation. Även chansen att ställa ledande frågor, att sufflera, ger alla möjligheten att delta, att använda sina kunskaper i ett sammanhang där de samtidigt utvecklas.

Stolta och glada får Jenny och Frida en jätteapplåd innan de sätter sig.

Nästa professor hoppar upp, en tolk kommer springande. Taggade kastar de sig över en Matisse.

På torsdag åker vi till London. En härlig vecka tillsammans, innan de ska ta studenten och lämna oss.

 

3617_10151453497973108_31479384_n

 

 

 

 

På väg hem från SETT 2013…

Nu är jag på väg hem.

Jag har lyckats kapa åt mig en av de få sittplatser som finns kvar på Stockholm Central och använder väntetiden till att kolla igenom mina bilder från SETT och läsa de senaste inläggen på Twitter.

SETT har varit en konferens i Twitters tecken. Mina twänner har skrivit så mycket, så färgrikt och levande att jag känner att jag har lyckats ta till mig många fler föredrag än vad jag faktiskt hade möjlighet att vara med på. Jag har hört människor berätta om små idéer, stora idéer, häftiga resultat och glädjerika processer. Villigheten, ivern, att dela med sig är påtaglig. Den gör mig glad. Och rik.

Kristina Alexanderson, en av alla de föredragshållare som gjort mig rik de här dagarna.

Kristina Alexanderson, en av alla de föredragshållare som gjort mig rik de här dagarna.

Jag vill rikta ett stort tack till alla som ställt sig upp och delat sina erfarenheter. Ni är ovärderliga. Era kunskaper är ovärderliga.

Medan jag lyssnar på det sista seminariet handleder jag mina elever på facebook. De har utnyttjat möjligheten att plocka godbitar ut UR:s arkiv och har sett programmet “Hitler für Alle” idag medan jag är borta. Nu diskuterar de den i vår historiagrupp och jag läser och skriver. En elev skickar ett privat meddelande. Eleven vill inte reflektera i gruppen, utan vill skicka direkt till mig istället. Jag frågar om han kan tänka sig att skriva en låt av sina reflektioner istället, och sjunga för oss nästa torsdag. Inga problem! 🙂

Kreativitet har varit ett tema under SETT-dagarna. Alla är överens om att forskningen entydigt visar att det är genom att utgå från elevernas kreativa skaparkraft som vi når längre vad gäller kunskap och kvalitet. Det är väldigt roligt i de här sammanhangen att få vara med och visa på hur vi kan göra detta i praktiken, och vilka fantastiska resultat våra elever kan prestera när de får skapa och dela.

Som det uttrycks i McKinsey-rapporten:

By collaborative efforts, ordinary people can achieve extraordinary things.

Vi kan genom forskning påvisa vilka faktorer som är viktigast för att uppnå den här yppersta kvaliteten i lärandet, the Wow – Factor:

* Samarbete – både mellan elever och med externa partners.

* Estetiska uttryck och kommunikation

* Eget skapande

* Publikt arbete. Risktagande, att i ett verkligt sammanhang presentera, dela, eller allra helst ge bort, sitt arbete ökar elevernas upplevelse av ansvar och ökat självförtroende.

* Det man skapar ska vara viktigt för andra. Det måste gå att se att det man skapat har haft betydelse på riktigt. Det räcker inte med luft under vingarna – arbetet måste landa också!

I morgon kommer jag att vara tillbaka på Katedralskolan.

Jag längtar efter mina elever.

Kommit, SETT och segrat 2013

Whan that aprill with his shoures soote
The droghte of march hath perced to the roote,
And bathed every veyne in swich licour
Of which vertu engendred is the flour;
Whan zephirus eek with his sweete breeth
Inspired hath in every holt and heeth
tendre croppes, and the yonge sonne
Hath in the ram his halve cours yronne,
And smale foweles maken melodye,
That slepen al the nyght with open ye
(so priketh hem nature in hir corages)
Thanne longen folk to goon on pilgrimages

Nu längtar jag väldigt mycket till SETT 2013!

När aprils högar av inlämningar som kräver feedback växer, när kylan hänger sig kvar i en bedrägligt solbelyst luft, då surfar jag runt bland presentationerna av föreläsare på SETT och gottar mig åt de möten, idéer och aha-upplevelser som väntar.

Jag mötte Fredrik Svensson på tåget häromsistens, och när man får chansen att prata med honom en stund och se hur idéerna och utvecklingstänket hoppar mellan politik, skolvardag, strukturer, SFI, IKT och att trolla med knäna förstår jag hur hans energi kunde bidra till att få ihop denna enorma mässa. Som ett yrväder i väntan på trevliga aprilaftnar…

800px-Tussilago_farfara,_group_of_flowering_plants

Om jag ska lyfta fram något särskilt i det fantastiska programmet för mässan ska jag erkänna att jag verkligen ser fram emot att möta, och inspireras av, föredragshållarna från våra grannländer, att berikas av en kultur och skolerfarenheter som ligger bortom min vardag men som ändå utgår från så lika premisser att mötet borde kunna ruska om och utveckla och vara omedelbart givande för min verksamhet. Jag ser fram emot att lyssna på folk som tror att jag kan bli en bättre lärare. Som vet: att våga är att förlora fotfästet en stund, att inte våga är att förlora sig själv.

Egentligen borde jag väl säga att jag ska prata om något enormt innovativt och nyskapande på SETT, men det ska jag inte. Jag tänker prata om sådant som är gammalt som gatan.

Jag tänker prata om bildning, lust, formativt ledarskap, kreativitet, publika fora och kollaborativt lärande. Att lära av kulturen, att berikas av att dela.

Bara gammal skåpmat.

Fast jag tänker lyfta nya sätt att göra det på.

Jag hoppas att vi möts på SETT 2013!

 

Behöver demokratin hjältar?

För några månader sedan ställdes frågan “Behöver demokratin hjältar?” på Twitter. Mats Olson, @tystatankar, ville med frågan utmana våra tankar kring demokratins inneboende värden och förutsättningar.

Jag fascinerades av frågeställningen och såg den som ett fantastiskt spännande ingångsperspektiv inför det stundande temat Weimarrepubliken, i kursen Historia 2b. Frågan om individens makt, och ansvar, i en demokrati knöt också an till det tema eleverna valt att arbeta med just innan, Människans kraft, som ni kan se här.

Vi har nu arbetat med Weimarrepubliken genom att studera den tyska mellankrigstidens konst och kultur. Vilka tankeströmningar var det som speglades genom expressionismen, genom Blut und Boden, Neue Sachlichkeit och Bauhaus-skolans funktionalism? Genom Josef Roths ögon har eleverna fått uppleva stämningen 1924 så som den skildras i What I Saw, genom Peter Gay har de kunnat använda en antroposofisk historiografisk metod för att analysera Weimarrepublikens styrkor och brister. Tack vare att UR har gjort sitt material tillgängligt har de kunnat besöka de lagergravar där nazisternas, och de östtyska kommunisternas, konst förvaras.

Utifrån detta, och källmaterial de själva sammanställt, har de nu valt en redovisningsform för temat. De har valt att genomföra en debattävling i anglosaxisk tradition. De har tänkt följa de här debattreglerna, och de har formulerat fyra teser som de ämnar försvara eller kritisera i debatten:

* Konst är farlig

* Demokratin är det bästa styrelseskicket

* En människa kan göra skillnad för historien

* Vi bör sträva efter att bygga ett perfekt samhälle

Källa: Wikimedia Commons By: Germany National Archives (CC-BY-SA)

Källa: Wikimedia Commons By: Germany National Archives (CC-BY-SA)

Eleverna har delat in sig i lag och fördelat moderatorsuppgifterna och ämnena mellan sig. Med utgångspunkt i Weimarrepubliken är de nu i full fart med att förbereda sina presentationer och argument i Prezi och Google docs. Genom att de delar verktygen med mig kan jag gå in och stödja varje elev, såväl som gruppen, direkt i materialet under hela processen. Under själva redovisningen, som ska filmas och visas för de andra årskurserna via Bambuser, ska lagmedlemmarna hjälpa den kompis som för tillfället debatterar genom att skicka fakta och stödargument via Today’s Meet och Twitter.

När jag går runt och lyssnar, diskuterar och kommer med förslag gläds jag åt hur eleverna analyserar sina argument och medvetet jobbar mot målen i ämnesplanen och läroplanen. Vad är det som bär en demokrati? Hur viktigt är det att alla får utbildning? Kan en demokrati överleva en hur svag ekonomi som helst? Kan vi dra paralleller till varför EU stöder de europeiska krisländerna? Hur hör estetik och människosyn ihop? Hade det gått att hejda, att ändra utvecklingen, att rädda demokratin, att undvika Förintelsen? När? Hur? Hur mycket mod kan man kräva av en enskild människa? Har vi gett komplexa exempel, kan vi lyfta fram något ur en annan epok,  en annan kultur? Kan vi få in ett snyggt citat, en hyperbol, en allitteration?Kan vi nyansera detta ytterligare? Saknas något för att vi ska ha täckt ämnet utförligt?

En elev säger: Har ni tänkt på att det kan vara vi som är hjältarna?

Just så.

Roulette, Skolverket och lärarlegitimationen

Jag är behörig gymnasielärare, med en gymnasielärarexamen från Malmö Högskola och en från Umeå universitet. Mina huvudämnen är historia och konst och kultur (kultur- och idéhistoria). Jag är också behörig i teater.

Jag har nu läst Religionsvetenskap I och II (60 hp) och skulle vilja läsa även C – nivån för att kunna bli behörig i ämnet religion, och få in detta ämne i min lärarlegitimation.

(Jag har i och för sig inte fått någon lärarlegitimation ännu, men jag har ju bara väntat över ett år, så jag antar att det kan vara min tur någon gång under 2013)

Problemet är att Religionsvetenskap III (61-90 hp) finns med många olika inriktningar. Jag skulle helst läsa Religionsdidaktik C, som bygger på Religionsvetenskap A och B, som jag alltså har. Jag  vänder mig därför till Skolverket och frågar om de har specificerat vilka kurser, med vilka inriktningar, inom ämnen, t.ex. religion, som krävs för att man ska kunna få utökad behörighet. Jag får svar från Skolverket att det är Högskolorna som bestämmer vilka ämnen som är behörighetsgivande.

Jag vänder mig då med min fråga till den högskola där jag vill studera. De svarar att det förvisso är de som avgör vilka kurser som ska ingå i en lärarexamen, men att när det handlar om att läsa kurser eller ämnen för att få UTÖKAD behörighet, och man alltså redan har en lärarexamen, så är det legitimationsutfärdande instans, d.v.s. Skolverket, som avgör.

Källa:Wikimedia Commons

Källa:Wikimedia Commons

När jag då vänder mig till Skolverket igen med frågan får jag svaret: “När det gäller gymnasieskolan krävs alltid 120 hp för utökad behörighet i ämnena svenska, samhällskunskap och musik. För övriga ämnen krävs 90 hp, med undantag för modersmål där det krävs 30 hp (se 2 kap. 34 § 3 behörighetsförordningen). Det som är viktigt är att sökande genom kursintyg eller liknande uppfyller de krav på högskolepoäng som gäller för respektive ämne.”

När jag försöker få svar på om en specifik kurs, i detta fall Religionsdidaktik C, kan ingå för att jag ska kunna få utökad behörighet i ämnet Religion får jag veta att Skolverket inte ger sådana besked i förväg, utan att detta prövas när jag skickar in en ansökan om utökad behörighet.

Jag måste alltså lägga ett halvt, eller ett helt om jag inte klarar att läsa på helfart och jobba heltid samtidigt, år på att läsa en kurs som sedan kan visa sig vara fel kurs för behörighet. Och då kommer jag bara att få veta att just den var fel, jag kommer inte att få veta vilken jag skulle ha läst istället. Så då får jag satsa nya år på att chansa vidare. Snacka om roulette!

 

Det här är helt enkelt inte acceptabelt.

Jag är hemskt ledsen, men jag uppfattar läget som ett rent hån mot mig som lärare.

Det outsagda

Jag skulle vilja berätta om en elev.

En elev som är fantastisk på att berätta. När hon beskriver något gör hon det så att hela rummet vibrerar av hennes engagemang, hon följer sin berättelse med händerna, huvudet kroppen – nästan som en balinesisk dansare – ni vet de där som med fantastiska vinklar och dramatik i rörelserna fångar vår uppmärksamhet och riktar vår fantasi mot deras kraftfält.

Källa:Wikimedia Commons

Källa:Wikimedia Commons

Jag hade velat berätta om hur jag var nära att gråta när jag hörde låten hon skrivit till vårt senaste historietema.

Jag hade velat visa bilderna hon tagit av sig själv där hon utgått från medeltida ikoner, renässansens symbolspråk och 1900-talets upprorsmarkörer för att tolka kulturhistoria på ett sätt som gör en klockren “strike” med alla betygkriteriernas krav på nyanser, komplexitet och självständighet..

Jag hade velat berätta om hur modigt hon vrider och vänder på sina egna värderingar, hur hon bidrar till att göra taket i vårt klassrum lika högt som domkyrkans genom att alltid stötta, lyfta och bekräfta klasskompisarna.

Jag  tittar länge på den lilla rutan i bedömningsformuläret i lärplattformen.

Låter blicken löpa till nästa namn i klasslistan.

Jag skulle vilja berätta om en elev