Category Archives: Wikipedia

På väg hem från SETT 2013…

Nu är jag på väg hem.

Jag har lyckats kapa åt mig en av de få sittplatser som finns kvar på Stockholm Central och använder väntetiden till att kolla igenom mina bilder från SETT och läsa de senaste inläggen på Twitter.

SETT har varit en konferens i Twitters tecken. Mina twänner har skrivit så mycket, så färgrikt och levande att jag känner att jag har lyckats ta till mig många fler föredrag än vad jag faktiskt hade möjlighet att vara med på. Jag har hört människor berätta om små idéer, stora idéer, häftiga resultat och glädjerika processer. Villigheten, ivern, att dela med sig är påtaglig. Den gör mig glad. Och rik.

Kristina Alexanderson, en av alla de föredragshållare som gjort mig rik de här dagarna.

Kristina Alexanderson, en av alla de föredragshållare som gjort mig rik de här dagarna.

Jag vill rikta ett stort tack till alla som ställt sig upp och delat sina erfarenheter. Ni är ovärderliga. Era kunskaper är ovärderliga.

Medan jag lyssnar på det sista seminariet handleder jag mina elever på facebook. De har utnyttjat möjligheten att plocka godbitar ut UR:s arkiv och har sett programmet “Hitler für Alle” idag medan jag är borta. Nu diskuterar de den i vår historiagrupp och jag läser och skriver. En elev skickar ett privat meddelande. Eleven vill inte reflektera i gruppen, utan vill skicka direkt till mig istället. Jag frågar om han kan tänka sig att skriva en låt av sina reflektioner istället, och sjunga för oss nästa torsdag. Inga problem! 🙂

Kreativitet har varit ett tema under SETT-dagarna. Alla är överens om att forskningen entydigt visar att det är genom att utgå från elevernas kreativa skaparkraft som vi når längre vad gäller kunskap och kvalitet. Det är väldigt roligt i de här sammanhangen att få vara med och visa på hur vi kan göra detta i praktiken, och vilka fantastiska resultat våra elever kan prestera när de får skapa och dela.

Som det uttrycks i McKinsey-rapporten:

By collaborative efforts, ordinary people can achieve extraordinary things.

Vi kan genom forskning påvisa vilka faktorer som är viktigast för att uppnå den här yppersta kvaliteten i lärandet, the Wow – Factor:

* Samarbete – både mellan elever och med externa partners.

* Estetiska uttryck och kommunikation

* Eget skapande

* Publikt arbete. Risktagande, att i ett verkligt sammanhang presentera, dela, eller allra helst ge bort, sitt arbete ökar elevernas upplevelse av ansvar och ökat självförtroende.

* Det man skapar ska vara viktigt för andra. Det måste gå att se att det man skapat har haft betydelse på riktigt. Det räcker inte med luft under vingarna – arbetet måste landa också!

I morgon kommer jag att vara tillbaka på Katedralskolan.

Jag längtar efter mina elever.

Advertisements

Tankar när jag landat efter BETT 2013

BETT är stort

Både vad gäller utrymme – mässan är gigantisk – och vad gäller mängden upplevelser och intryck jag tar med mig hem.

Jag hade glädjen att lyssna på många intressanta talare. Den som gjorde starkast intryck på mig var en kille från Turkiet som stod i en monter och presenterade den internationella organisation som tillät honom, och elever från hela världen, att kasta upp idéer i luften om projekt, produkter och samarbeten som kan leda till utveckling och framsteg i världen. I denna organisation paras sedan ungdomarna ihop med universitet, näringsliv och ideella organisationer som söker unga människor med inspiration och innovativa idéer. Flera projektförslag har redan blivit verkliga och unga, kreativa människor har på så sätt kunnat hitta partners som hjälpt dem förverkliga sina drömmar. När jag lyssnade på den här killen berätta kände jag att vi var nära själva kärnan med hela mässan: unga människor och deras drömmar om, och möjligheter att, ta sig an och förvalta framtiden.

På BETTS Scandinavian Session var det också uppenbart att det var elever som gjorde det starkaste intrycket. I samlingen av rektorer, professorer och skolutvecklare var alla eniga om att det proffsigaste framförandet gjordes av tre 16-17 åringar. Det säger mycket om nästa generations möjligheter men också, tänker jag, en del om att vi faktiskt gör något rätt i skolan idag.

Själv var jag på BETT för att å DIU:s räkning, i samarbete med LR, hålla föredrag om Internet som arena för skolarbete, med fokus på Wikipedia. Det är väldigt roligt att märka att lärares inställning till Wikipedia utvecklats. Jag får allt mer sällan frågor om huruvida man kan använda Wikipedia, och allt oftare frågor om hur man kan använda Wikipedia. Skolan har upptäckt att Wikipedia inte bara är ett samhällsfenomen, en medial kraft och en inflytelserik källa som man måste förhålla sig till, utan även en plattform för lärande, socialt entreprenörskap och skapande kreativitet. Jag tackar DIU och utmärkelsen som finalist till Guldäpplet 2012 för chansen att bidra till att lyfta de här frågorna.

" Whenever I have gone there, there have been either so many people that I have not been able to see the pictures, which was dreadful, or so many pictures that I have not been able to see the people, which was worse."

” Whenever I have gone there, there have been either so many people that I have not been able to see the pictures, which was dreadful, or so many pictures that I have not been able to see the people, which was worse.”

Var alla intryck från BETT positiva? Nja – ett par cyniska funderingar fick jag också med mig hem. För det första tyckte jag att det var anmärkningsvärt hur många utställare som saluförde metoder att stänga inne, och begränsa eleverna vad gäller tillgång till internet. Olika sätt att blockera och filtrera elevers surfmöjligheter var populära på BETT. För mig känns det märkligt, om än lite signifikativt. Detsamma kan sägas om det intryck jag fick att många var på BETT mindre för att se än för att synas. Det märks att skolutveckling är big business idag – i Sverige såväl som internationellt.

Varför vi ska arbeta med, och i, verkligheten.

-Vi hittade inget hos museet heller.

-Och i de häftena ni fick låna förra veckan fanns det inga svar?

-Näe, och inte i något av materialet från gamla bibblan heller.

-Ok. Nej, ibland kanske man helt enkelt får finna sig i att man inte hittar något svar. Det kanske  inte går att ta reda på längre varifrån emblemet kommer. Ni har verkligen gjort ett fantastiskt jobb med att försöka hitta källor, men det kanske är dags att gå vidare och lämna frågan obesvarad?

-Näe, det går ju inte. Då kommer ju de som slår upp artikeln inte att få svaret heller. Det funkar ju inte. Så vi tänkte försöka med att….

När killarna ger sig iväg för att leta efter gamla skarabor som kan minnas något om deras ämne, genom en mamma som arbetar på ett äldreboende, tänker jag att det här är ett exempel på skillnaden i att göra något på riktigt. Det är inte det egna resultatet som är i fokus, inte ens det man producerar, utan mottagaren. För att kunna vara någon annan till största hjälp och nytta har eleverna tänkt ut ännu en strategi för att försöka efterforska källor.

Sändare och mottagare

Sändare och mottagare – skulptur utanför Katedralskolan i Skara

I läroplanen finner vi skolans stora uppdrag beskrivet. Att utveckla elevernas förmåga att ta ansvar för sina egna studier, att aktivt ta del av och bidra till samhället, att känna förståelse och respekt för sina medmänniskor.

När skolarbetet sträcker sig utanför klassrummet, när eleverna arbetar i, och bidrar till, det gemensamma rummet så blir läroplanens övergripande mål konkreta och verkliga. Att bidra blir något man gör, på riktigt, inte något man strävar mot eller tänker göra efter skolan. Studierna blir relevanta, uppdraget blir relevant, eleven känner att det man gör är viktigt – här och nu.

Som jag ser det har jag som lärare en skyldighet att tillsammans med eleverna utveckla vår förmåga att arbeta publikt, att bidra till informationsflödet och delta i det offentliga samtalet. Den skyldigheten baserar jag på demokratiuppdraget i läroplanen. Och i att forskningen visar att engagemang och relevans ökar i och med att elever upplever att deras studier är “på riktigt”, och jag ska naturligtvis använda de verktyg som ger bästa möjliga lärandesituation för eleverna.

Och när eleverna talar om för mig att jag har fel, att vi inte alls kan ge upp om att hitta källor, att vi måste fortsätta försöka – för någon annans skull – då känner jag att vi slagit in på rätt väg.

Man måste lägga ribban på 2.42 om man vill hoppa över 2.42

Känner ni till Hayden White?

Många av er har säkert stött på honom, särskilt om ni läst historia.

Imorgon sparkar jag igång ett nytt tema med mina estettvåor, tillsammans med svenskläraren Karin och hennes naturvetarelever.

Vårt tema är mänsklig kraft – i historien, litteraturen, filmen, teatern, och inom oss själva.

Som bas för min del av temat tänker jag utgå från Hayden White.

Historia som narrativ, som litteraturvetenskap har alltid fascinerat mig. Att se historia som en saga, som möjligen på sitt sätt kan ha varit sann, eller något däråt, tycker jag är ett underbart, fantasieggande startskott för att angripa historieämnet vetenskapligt. På internetdagarna häromveckan blev jag väldigt glad när Carl Heath tog upp att sagan är underskattad som pedagogiskt verktyg – jag instämmer av hela mitt hjärta! Den historiska dramaturgin genom White är också en väldigt effektiv metod att ta upp historiebruk och historiografi med estetelever, eftersom de kan koppla Whites begrepp Romance, Tragedy, Comedy och Satire till sin andra värld – sin konstnärliga verklighet.

Sagolik historia

White utgick från några av våra främsta historiker när han formulerade sin tes i Metahistory, bl.a. Burckhardt och Ranke. Och eftersom alla mina elever förra året skrev artiklar i historia/kulturhistoria för Wikipedia har de naturligtvis stött på, och använt, både Burckhardt och Ranke. Vi kan nu alltså utgå från deras egna artiklar när vi utifrån White kritiserar både deras källor och analyserar deras egna val av historiska narrativ och tillsammans siktar vi in oss på betygkriteriernas nyanserad, välgrundad, komplexa exempel och inte minst “värderar med nyanserade omdömen olika tolkningsmöjligheter av källmaterialet”.

Ja, jag vet att det här är jättesvårt. Herregud, det är en bragd bara att trassla sig igenom White’s Metahistory.

MEN – eleverna vet inte hur svårt det är. De vet att vi ska undersöka historia som berättelser och att de ska få jobba i Wikispaces med att skapa kollaborativa prezis där de bl.a. ska presentera egna filmer om människans kraft.

Jag vet att de kommer att göra ett fantastiskt jobb, där deras nyfikenhet, kreativitet och samarbetsförmåga kommer att låta dem överträffa sig själva, och jag vet att de kommer att göra det i en form som tillåter andra att dela deras prestationer.

Efteråt kanske jag berättar vilken svår uppgift det var.

Kanske.