Tag Archives: Läroplan

10 saker jag lärt mig om den svenska skolan

  1. När jag var nyutexaminerad var jag färdig lärare. Jag visste hur man sätter rättvisa betyg, hur man planerar lektioner som stämmer med den pedagogiska forskningen, hur man väcker lust att lära. Nu, drygt 20 år senare vet jag att färdig blir jag aldrig. Jag kämpar med den rättvisa betygssättningen och de omöjliga premisserna för denna, jag läser med kritiska ögon den pedagogiska forskningens paradoxala slutsatser och stöter dem mot min egen begränsade erfarenhet. Jag känner mig oerhört tacksam de gånger jag lyckas hjälpa till att kanalisera elevernas egen lust att lära som jag inte längre har hybris nog att tro att det är jag som väcker.
  2. Jag har insett att så fullärd och lysande att jag kan vara min egen främsta inspirationskälla blir jag aldrig. Inte ens i böckerna eller på Youtube kan jag hitta den fulländade utvecklingen – det är i samtal med kollegorna de bästa idéerna uppstår. Jag har fantastiska kollegor med bred erfarenhet av det mesta. De har humor, fantasi, kunskap och dessutom en enastående generös inställning. I kollegierummet kan jag öppet ta upp mina misslyckanden och få goda råd, stöd och helt nya infallsvinklar på hur jag kan komma tillbaka på banan och göra ett bättre jobb. Jag kan få ett uppslag till ett samarbete, en diskussion kan få mig och en kollega att se hur våra respektive pusselbitar kan få höra ihop för att en viss elev ska få bättre stöd, bättre undervisning. Jag vet nu att en stund i kollegierummet kan ge mina elever bättre undervisning, och att jag inte blir en bättre lärare av att alltid tänka “kan själv”.
  3. På alla arbetsplatser bör medarbetarnas drivkrafter, initiativ och utvecklingslust tas till vara. Det innebär inte att ledningen måste säga ja och amen till alla förslag, till alla krav. Men förbättring bygger på en förmåga att ta vara på goda idéer. Därför måste idérikedom främjas. Men man måste som ledning kunna välja bort de dåliga idéerna, sålla bort de aktiviteter som inte är konstruktiva. Denna enkla grundprincip måste även få gälla inom skolan. Demokrati innebär inte att alla har rätt att få sin vilja igenom.
  4. Lönespridningen är på tok för dålig, högstalönerna för låga och dessutom är det kontraproduktivt när lönekriterier som “rätt lön” används istället för utbildning, resultat eller annat relevant för verksamheten. Detta är ett resultat av storartade brister i skolans ledarskap.
  5. Att vara rädd för reformer som skakar om invanda arbetssätt är mänskligt, och djupt olyckligt och ett stort hinder för utveckling. Reformer ska skaka om! Utveckling ska kräva arbete – skolan får inte vara rädd för arbete!! Tala om för mig att allt jag gör är fel, ta ifrån mig allt invant och tryggt, ändra alla premisser – men tala inte om för mig att jag ska vara rädd för att få mina invanda arbetssätt omskakade.
  6. Skolan får för lite resurser, och de snåla resurserna används på fel sätt. Kommunaliseringen har förvandlat skolan till kommunens främsta budgetbuffert. NPM har tagit bort kvalitet som värde i skolan, att hålla budget är den enda måttstocken av slutlig vikt i kommunen kring huruvida skolan lyckas med sitt uppdrag. Likvärdighet i den kommunala skolan är en utopi, ett tragiskt skämt. Man ställer inte specialpedagoger mot dramapedagoger idag, utan man ställer huruvida man ska åsidosätta en elevs dokumenterade behov av elevassistent eller en annan elevs akuta behov av utökad tid hos skolpsykolog mot varandra.
  7. Lärare tvingas åsidosätta undervisning och undervisningsrelaterade sysslor för att istället sitta i marknadsföringsmöten, samråd med BUP, ätstörningsenheten, Soc, polisen etc i ärenden där lärarens fil.mag i historia inte bidrar på något sätt, i ekonomimöten o.s.v. Lärare sitter och handskas timvis med mottagningsattester för om ekonomiassistenten ska göra det kostar det ju pengar, lärare skriver slogans och reklamtexter till programblad, lärare städar, lärare vaktar i orienteringsspåret på friluftsdagar – för det “kostar ju inget” att ställa in undervisning. Att lärare inte hinner undervisa bidrar till att elever lär sig mindre. Vilket är ett faktum. Först när jag erkänner att kunskap är något faktiskt, något som existerar, kan jag verka för att utveckla den.
  8. “En lärare ska utmärka sig genom briljans” sa min metodiklektor Bengt Mohall då för länge sedan när jag utbildade mig. Jag har insett att han hade inte så jävla fel. Så vi måste ha en lärarutbildning som slipar oss. Och här vill jag hänvisa till sista meningen under punkt 7.
  9. En lärare som inte vågar inse bristerna i skolan, i den egna verksamheten, lär inte vara någon bra lärare. Det är inte min uppgift att vara ambassadör, det är min uppgift att vara lärare. Jag älskar att ha lärarkandidater, jag blir ytterligt glad när mina fantastiska elever väljer att bli lärare, väljer detta underbart givande, roliga, svåra yrke. Men jag är lärare, inte ambassadör.
  10. Jag har inte fokus på att bilden av vår fantastiska skola ska komma till sin rätt. Det gör andra så mycket bättre än jag. Jag har fokus på att, i så hög grad jag kan, bidra till att mina elever ska komma till sin rätt. Så jag prioriterar. Och det är faktiskt en sak som jag kan bättre idag efter drygt 20 år som lärare, än jag kunde när jag var ny och fullärd.
Ett stort tack till alla mina kollegor som står ut med mig när jag gnäller i personalrummet.

Ett stort tack till alla mina kollegor som står ut med mig när jag gnäller i personalrummet.

SETT 2014 – dag 1

Vilken enorm apparat det måste vara att rådda runt SETT! Men den organisatoriska tanke som slog mig först, faktiskt redan på tåget till Stockholm som var alldeles fullt med lärare, var – vem sköter undervisningen i Sverige de här dagarna?? 🙂

Just organisation var ämnet för det föredrag jag höll i dag, på styr- och ledningsspåret. På Katedralskolan i Skara har vi på det estetiska programmet under 16 års tid byggt upp en organisation som ger maximal effekt på kvalitet och resultat, samtidigt som vi håller oss inom ram.

Vi har hittat lösningar på hur man kan få till optimala tjänster, slippa vikarier, minska stressen, förbättra elevernas studieresultat och dessutom skapa förutsättningar för att sätta upp föreställningar vars like jag aldrig sett inom gymnasieskolan. (Ödmjuka är vi också 😉 )

Både lärare och elever på programmet vinner priser för sina innovativa arbetssätt, inte minst vad gäller hur IKT integrerats och blivit en självklar del av undervisningen. Vi har flippat vårt klassrum sedan 2007, och har sedan dess utvecklat en stor mängd arbetsformer för att eleverna ska ha största möjliga nytta av skolans 1:1 satsning.

Om detta är det en glädje att berätta!

Underlaget till min presentation kommer jag att publicera här så fort jag åter kommer åt wifi 🙂

Det var också en glädje idag, som alltid, att få träffa så många engagerade, duktiga, energigivande och generösa kollegor.

Tack för att ni finns!

Varför lärplattform?

Av: Juha Sillanpää

Av: Juha Sillanpää

Den senaste tiden har frågan: Varför skola? ställts i debatten mellan lärare – frågan har varit ett försök att lyfta kunskapssyn och didaktik ur nya perspektiv.

En fråga som jag skulle vilja sätta ljus på är: Varför lärplattform?

Själv använde jag tidigare en lärplattform då den erbjöd obegränsade möjligheter till uppladdning. För ett arbetslag som flippar klassrummet och dessutom använder film som redovisningsform, verktyg för bedömning samt marknadsföring av sceniska produktioner var möjligheten att ladda upp allt detta material värdefull.

En plattform av det slag som är oftast förekommande, som endast tillåter ett mycket begränsat uppladdningsutrymme, är i princip värdelös för mig och många kollegor. Allt filmmaterial måste laddas upp i andra molntjänster och länkas in i plattformen. SMS funktionen i plattformarna fungerar sällan tillfredsställande, ofta kopplas de bort. Det finns exempel på att underlag till utvecklingssamtal som mödosamt lades ut i lärplattformen inte alltid gått att läsa av elever och mentorer – av okänd anledning. (Dessutom kan man inte låta bli att fråga sig varför varje enskild lärare måste lägga oändlig tid på att skapa terminstider för kurs, manuella bedömningsmatriser för kurs o.s.v. i 5-6 steg innan underlagen kan föras in i plattformen.) Lay-outen är ofta trist (DDR-estetik kallade en elev looken!) med gammalmodiga widget-funktioner. Kommunikationen med hjälp av lärplattformar är dålig då eleverna naturligtvis inte befinner sig där – vem hänger i en lärplattform?

Till yttermera visso är plattformarna instabila. Du kan inte lita på att de fungerar som de ska.

Är det någon som känner igen sig?

Otaliga är de kollegor som ventilerat sin frustration över de undermåliga lärplattformarna som varken erbjuder stabilitet, goda kommunikationsvägar eller funktioner som stämmer överens med moderna verktyg och pedagogiska metoder som vetenskap och beprövad erfarenhet visat vara framgångsrika. Oräkneliga är de elever som svurit över gammalmodiga funktioner, svåröverskådlig information och obegripliga inbyggda hinder i dessa lärplattformar.

Ändå fortsätter skolans huvudmän att investera i lärplattformar. Varför?

Jag tror att det finns en mängd skäl som samverkar till bevarandet av plattformar där bevisligen mycket ringa lärande sker.

För det första har många huvudmän investerat i datorer till personal och elever utan att investera i en genomtänkt strategi för pedagogisk användning av datorerna, många erbjuder också undermålig eller ingen fortbildning i pedagogisk användning av datorerna för personalen. Att tänka plattform blir då ett alternativ till att tänka kreativt, modernt, pedagogiskt, vetenskapligt baserat användande av tekniken. “Titta hur vi satsar på moderna lösningar och helhets-tänk: Vi har ju investerat i en lärplattform!”

Många huvudmän är också dåligt insatta i alternativen och vet inte vad man går miste om när man låser in elever och personal i en plattform. De känner ofta inte heller till den forskning, t.ex. Bamford, som visar att arbete i verkliga media och kommunikationskanaler med en verklig publik och ett visst mått av risk är vad som ger resultat för elevernas lärande. De tror ofta på fullt allvar att man lär sig lika mycket av att steppa i garderoben som av att framföra sitt nummer på The Met.

I många kommuner sitter också en IT-enhet från anno dazumal som grundar sitt existensberättigande i tekniska lösningar, gärna väldigt underhållskrävande sådana. Dessa är ofta understödda av så kallade IT-strateger eller IT-pedagoger som fick sina tjänster med nedsatt undervisning under ITiS-dagarna. Ibland har de kompletterat med en fortbildning i t.ex. PIM eller – guess what – någon lärplattform. När nu ITiS och PIM somnat in är en lärplattform bästa sättet att fortsätta hävda sin särställning. Dessa IT-enheter har därmed ett enat behov av att elda på huvudmännens instinkt att vilja binda upp skolan i lärplattformar.

När personalen väl har tvingats in i en lärplattform finns en inneboende psykologisk tröghet som innebär att det är svårt att avbryta beroendet av plattformen, oavsett hur undermålig den visar sig vara. Hundratals lärare har ju lagt tid och möda på att lära sig de komplicerade funktionerna och har även laddat upp stora mängder material som man inte vill ska gå förlorat. Därmed kan lärplattformarna leva vidare, långt efter att alla som använder dem har slitit ut sin sista hårtuss i förtvivlan.

Kan vi hoppas på en tid då vetenskaplighet och beprövad erfarenhet samt personalens bedömningar av vilka verktyg som ger eleverna bäst möjlighet att i ansvarig frihet utvecklas mot sin fulla potential kan få vara vägledande istället?

Lärartycket – Historia och historierna

Det verkar som om Lärartycket inte längre finns tillgängligt på nätet. Jag publicerar därför mitt bidrag till Lärartycket här. Tack Ann Mare Körling för initiativet!

När jag såg uppropet på Twitter från @korlingsord: Gör era egna röster hörda! tvekade jag inte utan bad om att få vara med. Jag tror vi är många som längtat efter att lärarna själva ska få höras i debatten om skolan, och det har varit fantastiskt att få ta del av alla kollegors tankar. När jag nu tar över stafettpinnen från Ida Aspviken vill jag tala om det som kanske ligger mig allra varmast om hjärtat:

 

Kärlek till ämnet, kärlek till mötet med eleverna

 

Min fröken högläste böcker om Ville Viking och min fantasi kastade sig över möjligheten att måla upp bilder av oändliga hav, gömda skatter, knakande båtskrov och kämpande hjältar.

”Gillar du historia”? sa min pappa – ”då ska du få höra ”! Och så läste han för mig. På kvällarna innan jag skulle somna fick jag åka med Röde Orm i västerled, jag fick vara med när Österhus brann, jag fick våndas med Ura Kaipa och känna hur mitt hjärta bultade för de flyende i Trägudars land. Min pappa, min fantastiskt historieberättande pappa, gav gestalterna och händelserna själ, och i underbar gemenskap flöt orden mellan oss – historiernas överflöd av glädje, skräck, kärlek och sorg.

We read to know we’re not alone  (C. S. Lewis.)

bild1När jag och pappa gav oss iväg på korståg med Richard Lejonhjärta, räddade adelsfamiljer med Röda nejlikan, utvandrade till Amerika med Karl Oskar och Kristina och höll våra tummar så det knakade för Anne Frank upplevde jag en stark känsla av närvaro: jag anade pilarnas vinande förbi öronen, jag kände doften av instängd luft i amerikabåtens inre och fasan i att höra en oväntad bultning på dörren. Och mest av allt – jag kände att jag var en del av något stort, en del av andra människors upplevelser, en del av vår gemensamma berättelse. Jag lärde mig vikten av att få dela en historia med en inspirerad ledsagare.

 

”Vad hände sedan?”, frågade jag ständigt, ”Vad hände sedan?”.

Och pappa berättade.

Han berättade om hur vikingarna egentligen levde, om korstågens orsaker och konsekvenser, om hur svälten slog till i det sena 1700-talets Frankrike, om hur nazisterna kunde bestämma att vissa människor var mer värda än andra. Vi samtalade om allt – det goda och det onda.

Orden var meningsfulla, vackra, sorgesamma, fröjdfulla, hjärtskärande. Jag längtade efter en fortsättning, jag tiggde om mer, jag ville känna, se, dela, förstå.

Att kunna väcka nyfikenhet, lust och delaktighet är en gudagåva, en nåd att stilla bedja om.

Min dröm, min önskan i vardagen, är att kunna öppna ett fönster mot historien där eleverna kan få en glimt av vårt förflutna, en känsla av de som gått förut, en längtan efter att se mer – kanske en skymt av vad det kan betyda att vara människa.

cropped-dansfc3b6rslag61.jpg

”Never doubt that a small group of thoughtful, committed citizens can change the world. Indeed, it is the only thing that ever has”. (M Mead)

Jag brottas med orden, går till kamp med betydelserna, försöker ge rymd och geist åt kursplanernas torftiga uttryck. Jag försöker få varje elev att känna att ”det här är min berättelse, det här handlar om mig”. Jag gläds åt de fantastiska möjligheter jag har som lärare idag att låta elever kasta sig ut på jungfruresan med Titanic på facebook, att filma hur det kan ha sett ut när Galileo första gången använde sin kikare (på en kulle ute i Ardala) eller bidra med sina kunskaper om industrialiseringen till världens största, fria, uppslagsverk på nätet, att se eleverna skapa ny kunskap. Möta och mötas. Historien berättar, jag berättar, eleverna berättar – vår gemensamma berättelse.

Särskilt alla de elever som aldrig fått dela sagor med någon innan de somnar – särskilt vill jag nå fram till dem med känslan av att det här är din historia, det är din tur nu. Det är din tur att kämpa för självständighet och frihet med Gandhi, det är din tur att åka buss med Rosa Parks, det är din tur att stå bredvid Elisabet I i Tilbury och ropa ut att du har ”the heart and stomach of a King”.

Lyckas jag? Ibland.

Min mening med att vara lärare finner jag i de stunder då eleverna utropar:

”Vad hände sedan, vad hände sedan?”

Och i att då få ta dem i handen, och se vart berättelsen för oss.

 

 

Idag är det prov

I Es3 har vi avslutat kursen Nutida konst med att repetera centrala begrepp från 1900-talets konsthistoria.

Nu är det dags för prov.

Jag har gjort i ordning en PPt med exempel på betydande konstverk och arkitektur, allt från Pollock till Nolde, Picasso till Le Corbusier, Hydman Vallien och Kandinsky.

Jag ber om en professor och en tolk. Två elever studsar upp. Jag presenterar den världsberömda professor Frida som ska hålla ett ca 2 minuter långt föredrag om ett konstverk vi snart ska få se. Då professorn inte talar något annat än gibberish har hon tack och lov tolken Jenny med sig. Jag ber publiken förbereda sig på att ställa frågor till professorn, och att vara beredda att hjälpa tolken med lite viskningar om det skulle behövas, eftersom hon är lite nervös inför det här stora tillfället.

“Professorn” får en varm applåd och börjar sin föreläsning så fort jag klickar fram bilden på Hockneys bild av Musse Pigg, Ronald McDonald, och den gråtande flickan som flyr undan napalmen. Hon talar obegriplig rotvälska som, liksom Chaplin en gång, verkar innehålla ord som wienerschnitzel och sauerkraut. Skratten ekar i rummet, spänningen släpper, alla samlar sig för en gemensam kraftsamling. Tolken Jenny tar ett djupt andetag och börjar “översätta” vad professorn säger. Hon pratar om popkonst, anakronismer, influenser och politiska budskap. När hon tvekar om namnet på konstnären får hon en teaterviskning från publiken. Klasskamraterna turas om att ställa frågor till professorn som hjälper de två tjejerna framme vid smartboarden att fördjupa sin analys, de viftar, applåderar och hjälper fram presentationen till en gemensam, lödig, nyanserad och välgrundad presentation. Även chansen att ställa ledande frågor, att sufflera, ger alla möjligheten att delta, att använda sina kunskaper i ett sammanhang där de samtidigt utvecklas.

Stolta och glada får Jenny och Frida en jätteapplåd innan de sätter sig.

Nästa professor hoppar upp, en tolk kommer springande. Taggade kastar de sig över en Matisse.

På torsdag åker vi till London. En härlig vecka tillsammans, innan de ska ta studenten och lämna oss.

 

3617_10151453497973108_31479384_n

 

 

 

 

Behöver demokratin hjältar?

För några månader sedan ställdes frågan “Behöver demokratin hjältar?” på Twitter. Mats Olson, @tystatankar, ville med frågan utmana våra tankar kring demokratins inneboende värden och förutsättningar.

Jag fascinerades av frågeställningen och såg den som ett fantastiskt spännande ingångsperspektiv inför det stundande temat Weimarrepubliken, i kursen Historia 2b. Frågan om individens makt, och ansvar, i en demokrati knöt också an till det tema eleverna valt att arbeta med just innan, Människans kraft, som ni kan se här.

Vi har nu arbetat med Weimarrepubliken genom att studera den tyska mellankrigstidens konst och kultur. Vilka tankeströmningar var det som speglades genom expressionismen, genom Blut und Boden, Neue Sachlichkeit och Bauhaus-skolans funktionalism? Genom Josef Roths ögon har eleverna fått uppleva stämningen 1924 så som den skildras i What I Saw, genom Peter Gay har de kunnat använda en antroposofisk historiografisk metod för att analysera Weimarrepublikens styrkor och brister. Tack vare att UR har gjort sitt material tillgängligt har de kunnat besöka de lagergravar där nazisternas, och de östtyska kommunisternas, konst förvaras.

Utifrån detta, och källmaterial de själva sammanställt, har de nu valt en redovisningsform för temat. De har valt att genomföra en debattävling i anglosaxisk tradition. De har tänkt följa de här debattreglerna, och de har formulerat fyra teser som de ämnar försvara eller kritisera i debatten:

* Konst är farlig

* Demokratin är det bästa styrelseskicket

* En människa kan göra skillnad för historien

* Vi bör sträva efter att bygga ett perfekt samhälle

Källa: Wikimedia Commons By: Germany National Archives (CC-BY-SA)

Källa: Wikimedia Commons By: Germany National Archives (CC-BY-SA)

Eleverna har delat in sig i lag och fördelat moderatorsuppgifterna och ämnena mellan sig. Med utgångspunkt i Weimarrepubliken är de nu i full fart med att förbereda sina presentationer och argument i Prezi och Google docs. Genom att de delar verktygen med mig kan jag gå in och stödja varje elev, såväl som gruppen, direkt i materialet under hela processen. Under själva redovisningen, som ska filmas och visas för de andra årskurserna via Bambuser, ska lagmedlemmarna hjälpa den kompis som för tillfället debatterar genom att skicka fakta och stödargument via Today’s Meet och Twitter.

När jag går runt och lyssnar, diskuterar och kommer med förslag gläds jag åt hur eleverna analyserar sina argument och medvetet jobbar mot målen i ämnesplanen och läroplanen. Vad är det som bär en demokrati? Hur viktigt är det att alla får utbildning? Kan en demokrati överleva en hur svag ekonomi som helst? Kan vi dra paralleller till varför EU stöder de europeiska krisländerna? Hur hör estetik och människosyn ihop? Hade det gått att hejda, att ändra utvecklingen, att rädda demokratin, att undvika Förintelsen? När? Hur? Hur mycket mod kan man kräva av en enskild människa? Har vi gett komplexa exempel, kan vi lyfta fram något ur en annan epok,  en annan kultur? Kan vi få in ett snyggt citat, en hyperbol, en allitteration?Kan vi nyansera detta ytterligare? Saknas något för att vi ska ha täckt ämnet utförligt?

En elev säger: Har ni tänkt på att det kan vara vi som är hjältarna?

Just så.

Varför vi ska arbeta med, och i, verkligheten.

-Vi hittade inget hos museet heller.

-Och i de häftena ni fick låna förra veckan fanns det inga svar?

-Näe, och inte i något av materialet från gamla bibblan heller.

-Ok. Nej, ibland kanske man helt enkelt får finna sig i att man inte hittar något svar. Det kanske  inte går att ta reda på längre varifrån emblemet kommer. Ni har verkligen gjort ett fantastiskt jobb med att försöka hitta källor, men det kanske är dags att gå vidare och lämna frågan obesvarad?

-Näe, det går ju inte. Då kommer ju de som slår upp artikeln inte att få svaret heller. Det funkar ju inte. Så vi tänkte försöka med att….

När killarna ger sig iväg för att leta efter gamla skarabor som kan minnas något om deras ämne, genom en mamma som arbetar på ett äldreboende, tänker jag att det här är ett exempel på skillnaden i att göra något på riktigt. Det är inte det egna resultatet som är i fokus, inte ens det man producerar, utan mottagaren. För att kunna vara någon annan till största hjälp och nytta har eleverna tänkt ut ännu en strategi för att försöka efterforska källor.

Sändare och mottagare

Sändare och mottagare – skulptur utanför Katedralskolan i Skara

I läroplanen finner vi skolans stora uppdrag beskrivet. Att utveckla elevernas förmåga att ta ansvar för sina egna studier, att aktivt ta del av och bidra till samhället, att känna förståelse och respekt för sina medmänniskor.

När skolarbetet sträcker sig utanför klassrummet, när eleverna arbetar i, och bidrar till, det gemensamma rummet så blir läroplanens övergripande mål konkreta och verkliga. Att bidra blir något man gör, på riktigt, inte något man strävar mot eller tänker göra efter skolan. Studierna blir relevanta, uppdraget blir relevant, eleven känner att det man gör är viktigt – här och nu.

Som jag ser det har jag som lärare en skyldighet att tillsammans med eleverna utveckla vår förmåga att arbeta publikt, att bidra till informationsflödet och delta i det offentliga samtalet. Den skyldigheten baserar jag på demokratiuppdraget i läroplanen. Och i att forskningen visar att engagemang och relevans ökar i och med att elever upplever att deras studier är “på riktigt”, och jag ska naturligtvis använda de verktyg som ger bästa möjliga lärandesituation för eleverna.

Och när eleverna talar om för mig att jag har fel, att vi inte alls kan ge upp om att hitta källor, att vi måste fortsätta försöka – för någon annans skull – då känner jag att vi slagit in på rätt väg.