-Vi hittade inget hos museet heller.
-Och i de häftena ni fick låna förra veckan fanns det inga svar?
-Näe, och inte i något av materialet från gamla bibblan heller.
-Ok. Nej, ibland kanske man helt enkelt får finna sig i att man inte hittar något svar. Det kanske inte går att ta reda på längre varifrån emblemet kommer. Ni har verkligen gjort ett fantastiskt jobb med att försöka hitta källor, men det kanske är dags att gå vidare och lämna frågan obesvarad?
-Näe, det går ju inte. Då kommer ju de som slår upp artikeln inte att få svaret heller. Det funkar ju inte. Så vi tänkte försöka med att….
När killarna ger sig iväg för att leta efter gamla skarabor som kan minnas något om deras ämne, genom en mamma som arbetar på ett äldreboende, tänker jag att det här är ett exempel på skillnaden i att göra något på riktigt. Det är inte det egna resultatet som är i fokus, inte ens det man producerar, utan mottagaren. För att kunna vara någon annan till största hjälp och nytta har eleverna tänkt ut ännu en strategi för att försöka efterforska källor.
I läroplanen finner vi skolans stora uppdrag beskrivet. Att utveckla elevernas förmåga att ta ansvar för sina egna studier, att aktivt ta del av och bidra till samhället, att känna förståelse och respekt för sina medmänniskor.
När skolarbetet sträcker sig utanför klassrummet, när eleverna arbetar i, och bidrar till, det gemensamma rummet så blir läroplanens övergripande mål konkreta och verkliga. Att bidra blir något man gör, på riktigt, inte något man strävar mot eller tänker göra efter skolan. Studierna blir relevanta, uppdraget blir relevant, eleven känner att det man gör är viktigt – här och nu.
Som jag ser det har jag som lärare en skyldighet att tillsammans med eleverna utveckla vår förmåga att arbeta publikt, att bidra till informationsflödet och delta i det offentliga samtalet. Den skyldigheten baserar jag på demokratiuppdraget i läroplanen. Och i att forskningen visar att engagemang och relevans ökar i och med att elever upplever att deras studier är “på riktigt”, och jag ska naturligtvis använda de verktyg som ger bästa möjliga lärandesituation för eleverna.
Och när eleverna talar om för mig att jag har fel, att vi inte alls kan ge upp om att hitta källor, att vi måste fortsätta försöka – för någon annans skull – då känner jag att vi slagit in på rätt väg.