Varför vi ska arbeta med, och i, verkligheten.

-Vi hittade inget hos museet heller.

-Och i de häftena ni fick låna förra veckan fanns det inga svar?

-Näe, och inte i något av materialet från gamla bibblan heller.

-Ok. Nej, ibland kanske man helt enkelt får finna sig i att man inte hittar något svar. Det kanske  inte går att ta reda på längre varifrån emblemet kommer. Ni har verkligen gjort ett fantastiskt jobb med att försöka hitta källor, men det kanske är dags att gå vidare och lämna frågan obesvarad?

-Näe, det går ju inte. Då kommer ju de som slår upp artikeln inte att få svaret heller. Det funkar ju inte. Så vi tänkte försöka med att….

När killarna ger sig iväg för att leta efter gamla skarabor som kan minnas något om deras ämne, genom en mamma som arbetar på ett äldreboende, tänker jag att det här är ett exempel på skillnaden i att göra något på riktigt. Det är inte det egna resultatet som är i fokus, inte ens det man producerar, utan mottagaren. För att kunna vara någon annan till största hjälp och nytta har eleverna tänkt ut ännu en strategi för att försöka efterforska källor.

Sändare och mottagare – skulptur utanför Katedralskolan i Skara

I läroplanen finner vi skolans stora uppdrag beskrivet. Att utveckla elevernas förmåga att ta ansvar för sina egna studier, att aktivt ta del av och bidra till samhället, att känna förståelse och respekt för sina medmänniskor.

När skolarbetet sträcker sig utanför klassrummet, när eleverna arbetar i, och bidrar till, det gemensamma rummet så blir läroplanens övergripande mål konkreta och verkliga. Att bidra blir något man gör, på riktigt, inte något man strävar mot eller tänker göra efter skolan. Studierna blir relevanta, uppdraget blir relevant, eleven känner att det man gör är viktigt – här och nu.

Som jag ser det har jag som lärare en skyldighet att tillsammans med eleverna utveckla vår förmåga att arbeta publikt, att bidra till informationsflödet och delta i det offentliga samtalet. Den skyldigheten baserar jag på demokratiuppdraget i läroplanen. Och i att forskningen visar att engagemang och relevans ökar i och med att elever upplever att deras studier är “på riktigt”, och jag ska naturligtvis använda de verktyg som ger bästa möjliga lärandesituation för eleverna.

Och när eleverna talar om för mig att jag har fel, att vi inte alls kan ge upp om att hitta källor, att vi måste fortsätta försöka – för någon annans skull – då känner jag att vi slagit in på rätt väg.

Det outsagda

Jag skulle vilja berätta om en elev.

En elev som är fantastisk på att berätta. När hon beskriver något gör hon det så att hela rummet vibrerar av hennes engagemang, hon följer sin berättelse med händerna, huvudet kroppen – nästan som en balinesisk dansare – ni vet de där som med fantastiska vinklar och dramatik i rörelserna fångar vår uppmärksamhet och riktar vår fantasi mot deras kraftfält.

Källa:Wikimedia Commons

Jag hade velat berätta om hur jag var nära att gråta när jag hörde låten hon skrivit till vårt senaste historietema.

Jag hade velat visa bilderna hon tagit av sig själv där hon utgått från medeltida ikoner, renässansens symbolspråk och 1900-talets upprorsmarkörer för att tolka kulturhistoria på ett sätt som gör en klockren “strike” med alla betygkriteriernas krav på nyanser, komplexitet och självständighet..

Jag hade velat berätta om hur modigt hon vrider och vänder på sina egna värderingar, hur hon bidrar till att göra taket i vårt klassrum lika högt som domkyrkans genom att alltid stötta, lyfta och bekräfta klasskompisarna.

Jag  tittar länge på den lilla rutan i bedömningsformuläret i lärplattformen.

Låter blicken löpa till nästa namn i klasslistan.

Jag skulle vilja berätta om en elev

Man måste lägga ribban på 2.42 om man vill hoppa över 2.42

Känner ni till Hayden White?

Många av er har säkert stött på honom, särskilt om ni läst historia.

Imorgon sparkar jag igång ett nytt tema med mina estettvåor, tillsammans med svenskläraren Karin och hennes naturvetarelever.

Vårt tema är mänsklig kraft – i historien, litteraturen, filmen, teatern, och inom oss själva.

Som bas för min del av temat tänker jag utgå från Hayden White.

Historia som narrativ, som litteraturvetenskap har alltid fascinerat mig. Att se historia som en saga, som möjligen på sitt sätt kan ha varit sann, eller något däråt, tycker jag är ett underbart, fantasieggande startskott för att angripa historieämnet vetenskapligt. På internetdagarna häromveckan blev jag väldigt glad när Carl Heath tog upp att sagan är underskattad som pedagogiskt verktyg – jag instämmer av hela mitt hjärta! Den historiska dramaturgin genom White är också en väldigt effektiv metod att ta upp historiebruk och historiografi med estetelever, eftersom de kan koppla Whites begrepp Romance, Tragedy, Comedy och Satire till sin andra värld – sin konstnärliga verklighet.

White utgick från några av våra främsta historiker när han formulerade sin tes i Metahistory, bl.a. Burckhardt och Ranke. Och eftersom alla mina elever förra året skrev artiklar i historia/kulturhistoria för Wikipedia har de naturligtvis stött på, och använt, både Burckhardt och Ranke. Vi kan nu alltså utgå från deras egna artiklar när vi utifrån White kritiserar både deras källor och analyserar deras egna val av historiska narrativ och tillsammans siktar vi in oss på betygkriteriernas nyanserad, välgrundad, komplexa exempel och inte minst “värderar med nyanserade omdömen olika tolkningsmöjligheter av källmaterialet”.

Ja, jag vet att det här är jättesvårt. Herregud, det är en bragd bara att trassla sig igenom White’s Metahistory.

MEN – eleverna vet inte hur svårt det är. De vet att vi ska undersöka historia som berättelser och att de ska få jobba i Wikispaces med att skapa kollaborativa prezis där de bl.a. ska presentera egna filmer om människans kraft.

Jag vet att de kommer att göra ett fantastiskt jobb, där deras nyfikenhet, kreativitet och samarbetsförmåga kommer att låta dem överträffa sig själva, och jag vet att de kommer att göra det i en form som tillåter andra att dela deras prestationer.

Efteråt kanske jag berättar vilken svår uppgift det var.

Kanske.

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet. (Gy11)

För att kunna se oss framtiden an måste vi ha dragit lärdomar av den väg vi avverkat.

Eleverna kommer inte att tro på en vuxenvärld som förespeglar dem en ljusnande framtid om vi inte samtidigt öppet, ärligt och kritiskt granskar våra egna insatser, det samhälle vi byggt, de framsteg som åstadkommits, de föredömen som funnits, de misstag vi gjort, och gör vårt bästa för att förse eleverna med verktyg, inspiration, kunskaper och förmågor att gå ut och göra ett bättre jobb.

Så, hur ofta lyfter vi blicken?

Hur ofta förmår vi arbeta entreprenöriellt – i reell samverkan med samhället och den internationella gemenskapen- utifrån elevernas unika premisser och möjligheter?

Hur ofta förmår vi på lektionstid ingå i de globala projekt som Unesco menar är en förutsättning för att demokratin ska överleva och de mänskliga rättigheterna komma att omfamna allt fler människor?

Hur många av de lektioner jag håller är direkt inriktade på att ge eleverna förutsättningar att leva i en föränderlig värld?

I Unescos rapport Learning:The Treasure Within skriver man:

Lastly – another perennial factor – the tension between the spiritual and the material: often without realizing it, the world has a longing, often unexpressed, for an ideal and for values that we shall term ‘moral’. It is thus education’s noble task to encourage each and every one, acting in accordance with their traditions and convictions and paying full respect to pluralism, to lift their minds and spirits to the plane of the universal and, in some measure, to transcend themselves. It is no exaggeration on the Commission’s part to say that the survival of humanity depends thereon. (s. 3)

Hur ofta förmår jag skapa förutsättningar för eleverna att överträffa sig själva, att känna en stark mening med det de gör – en mening som går utanför och ovanför oss i vårt lilla sammanhang?

Man kan känna att det kan vara svårt, nästan omöjligt, att nå upp till de här större målen med undervisningen. Vi ska ju undervisa om andragradsekvationer, gerundium, länsstyrelsens uppgifter och hur man byter en kamrem.

Men orden i läroplanen är tydliga, de är inga visioner. Detta är det uppdrag jag som lärare åtagit mig.

Skolan ska främja elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Undervisningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Var och en som verkar inom skolan ska också främja aktning för varje människas egenvärde.

Så hur gör vi detta?

Jag ska försöka lyfta exempel från min verklighet och hoppas att de på något sätt kan vara relevanta för din.