Idag är det prov

I Es3 har vi avslutat kursen Nutida konst med att repetera centrala begrepp från 1900-talets konsthistoria.

Nu är det dags för prov.

Jag har gjort i ordning en PPt med exempel på betydande konstverk och arkitektur, allt från Pollock till Nolde, Picasso till Le Corbusier, Hydman Vallien och Kandinsky.

Jag ber om en professor och en tolk. Två elever studsar upp. Jag presenterar den världsberömda professor Frida som ska hålla ett ca 2 minuter långt föredrag om ett konstverk vi snart ska få se. Då professorn inte talar något annat än gibberish har hon tack och lov tolken Jenny med sig. Jag ber publiken förbereda sig på att ställa frågor till professorn, och att vara beredda att hjälpa tolken med lite viskningar om det skulle behövas, eftersom hon är lite nervös inför det här stora tillfället.

“Professorn” får en varm applåd och börjar sin föreläsning så fort jag klickar fram bilden på Hockneys bild av Musse Pigg, Ronald McDonald, och den gråtande flickan som flyr undan napalmen. Hon talar obegriplig rotvälska som, liksom Chaplin en gång, verkar innehålla ord som wienerschnitzel och sauerkraut. Skratten ekar i rummet, spänningen släpper, alla samlar sig för en gemensam kraftsamling. Tolken Jenny tar ett djupt andetag och börjar “översätta” vad professorn säger. Hon pratar om popkonst, anakronismer, influenser och politiska budskap. När hon tvekar om namnet på konstnären får hon en teaterviskning från publiken. Klasskamraterna turas om att ställa frågor till professorn som hjälper de två tjejerna framme vid smartboarden att fördjupa sin analys, de viftar, applåderar och hjälper fram presentationen till en gemensam, lödig, nyanserad och välgrundad presentation. Även chansen att ställa ledande frågor, att sufflera, ger alla möjligheten att delta, att använda sina kunskaper i ett sammanhang där de samtidigt utvecklas.

Stolta och glada får Jenny och Frida en jätteapplåd innan de sätter sig.

Nästa professor hoppar upp, en tolk kommer springande. Taggade kastar de sig över en Matisse.

På torsdag åker vi till London. En härlig vecka tillsammans, innan de ska ta studenten och lämna oss.

 

3617_10151453497973108_31479384_n

 

 

 

 

På väg hem från SETT 2013…

Nu är jag på väg hem.

Jag har lyckats kapa åt mig en av de få sittplatser som finns kvar på Stockholm Central och använder väntetiden till att kolla igenom mina bilder från SETT och läsa de senaste inläggen på Twitter.

SETT har varit en konferens i Twitters tecken. Mina twänner har skrivit så mycket, så färgrikt och levande att jag känner att jag har lyckats ta till mig många fler föredrag än vad jag faktiskt hade möjlighet att vara med på. Jag har hört människor berätta om små idéer, stora idéer, häftiga resultat och glädjerika processer. Villigheten, ivern, att dela med sig är påtaglig. Den gör mig glad. Och rik.

Kristina Alexanderson, en av alla de föredragshållare som gjort mig rik de här dagarna.

Kristina Alexanderson, en av alla de föredragshållare som gjort mig rik de här dagarna.

Jag vill rikta ett stort tack till alla som ställt sig upp och delat sina erfarenheter. Ni är ovärderliga. Era kunskaper är ovärderliga.

Medan jag lyssnar på det sista seminariet handleder jag mina elever på facebook. De har utnyttjat möjligheten att plocka godbitar ut UR:s arkiv och har sett programmet “Hitler für Alle” idag medan jag är borta. Nu diskuterar de den i vår historiagrupp och jag läser och skriver. En elev skickar ett privat meddelande. Eleven vill inte reflektera i gruppen, utan vill skicka direkt till mig istället. Jag frågar om han kan tänka sig att skriva en låt av sina reflektioner istället, och sjunga för oss nästa torsdag. Inga problem! 🙂

Kreativitet har varit ett tema under SETT-dagarna. Alla är överens om att forskningen entydigt visar att det är genom att utgå från elevernas kreativa skaparkraft som vi når längre vad gäller kunskap och kvalitet. Det är väldigt roligt i de här sammanhangen att få vara med och visa på hur vi kan göra detta i praktiken, och vilka fantastiska resultat våra elever kan prestera när de får skapa och dela.

Som det uttrycks i McKinsey-rapporten:

By collaborative efforts, ordinary people can achieve extraordinary things.

Vi kan genom forskning påvisa vilka faktorer som är viktigast för att uppnå den här yppersta kvaliteten i lärandet, the Wow – Factor:

* Samarbete – både mellan elever och med externa partners.

* Estetiska uttryck och kommunikation

* Eget skapande

* Publikt arbete. Risktagande, att i ett verkligt sammanhang presentera, dela, eller allra helst ge bort, sitt arbete ökar elevernas upplevelse av ansvar och ökat självförtroende.

* Det man skapar ska vara viktigt för andra. Det måste gå att se att det man skapat har haft betydelse på riktigt. Det räcker inte med luft under vingarna – arbetet måste landa också!

I morgon kommer jag att vara tillbaka på Katedralskolan.

Jag längtar efter mina elever.

Kommit, SETT och segrat 2013

Whan that aprill with his shoures soote
The droghte of march hath perced to the roote,
And bathed every veyne in swich licour
Of which vertu engendred is the flour;
Whan zephirus eek with his sweete breeth
Inspired hath in every holt and heeth
tendre croppes, and the yonge sonne
Hath in the ram his halve cours yronne,
And smale foweles maken melodye,
That slepen al the nyght with open ye
(so priketh hem nature in hir corages)
Thanne longen folk to goon on pilgrimages

Nu längtar jag väldigt mycket till SETT 2013!

När aprils högar av inlämningar som kräver feedback växer, när kylan hänger sig kvar i en bedrägligt solbelyst luft, då surfar jag runt bland presentationerna av föreläsare på SETT och gottar mig åt de möten, idéer och aha-upplevelser som väntar.

Jag mötte Fredrik Svensson på tåget häromsistens, och när man får chansen att prata med honom en stund och se hur idéerna och utvecklingstänket hoppar mellan politik, skolvardag, strukturer, SFI, IKT och att trolla med knäna förstår jag hur hans energi kunde bidra till att få ihop denna enorma mässa. Som ett yrväder i väntan på trevliga aprilaftnar…

800px-Tussilago_farfara,_group_of_flowering_plants

Om jag ska lyfta fram något särskilt i det fantastiska programmet för mässan ska jag erkänna att jag verkligen ser fram emot att möta, och inspireras av, föredragshållarna från våra grannländer, att berikas av en kultur och skolerfarenheter som ligger bortom min vardag men som ändå utgår från så lika premisser att mötet borde kunna ruska om och utveckla och vara omedelbart givande för min verksamhet. Jag ser fram emot att lyssna på folk som tror att jag kan bli en bättre lärare. Som vet: att våga är att förlora fotfästet en stund, att inte våga är att förlora sig själv.

Egentligen borde jag väl säga att jag ska prata om något enormt innovativt och nyskapande på SETT, men det ska jag inte. Jag tänker prata om sådant som är gammalt som gatan.

Jag tänker prata om bildning, lust, formativt ledarskap, kreativitet, publika fora och kollaborativt lärande. Att lära av kulturen, att berikas av att dela.

Bara gammal skåpmat.

Fast jag tänker lyfta nya sätt att göra det på.

Jag hoppas att vi möts på SETT 2013!

 

Behöver demokratin hjältar?

För några månader sedan ställdes frågan “Behöver demokratin hjältar?” på Twitter. Mats Olson, @tystatankar, ville med frågan utmana våra tankar kring demokratins inneboende värden och förutsättningar.

Jag fascinerades av frågeställningen och såg den som ett fantastiskt spännande ingångsperspektiv inför det stundande temat Weimarrepubliken, i kursen Historia 2b. Frågan om individens makt, och ansvar, i en demokrati knöt också an till det tema eleverna valt att arbeta med just innan, Människans kraft, som ni kan se här.

Vi har nu arbetat med Weimarrepubliken genom att studera den tyska mellankrigstidens konst och kultur. Vilka tankeströmningar var det som speglades genom expressionismen, genom Blut und Boden, Neue Sachlichkeit och Bauhaus-skolans funktionalism? Genom Josef Roths ögon har eleverna fått uppleva stämningen 1924 så som den skildras i What I Saw, genom Peter Gay har de kunnat använda en antroposofisk historiografisk metod för att analysera Weimarrepublikens styrkor och brister. Tack vare att UR har gjort sitt material tillgängligt har de kunnat besöka de lagergravar där nazisternas, och de östtyska kommunisternas, konst förvaras.

Utifrån detta, och källmaterial de själva sammanställt, har de nu valt en redovisningsform för temat. De har valt att genomföra en debattävling i anglosaxisk tradition. De har tänkt följa de här debattreglerna, och de har formulerat fyra teser som de ämnar försvara eller kritisera i debatten:

* Konst är farlig

* Demokratin är det bästa styrelseskicket

* En människa kan göra skillnad för historien

* Vi bör sträva efter att bygga ett perfekt samhälle

Källa: Wikimedia Commons By: Germany National Archives (CC-BY-SA)

Källa: Wikimedia Commons By: Germany National Archives (CC-BY-SA)

Eleverna har delat in sig i lag och fördelat moderatorsuppgifterna och ämnena mellan sig. Med utgångspunkt i Weimarrepubliken är de nu i full fart med att förbereda sina presentationer och argument i Prezi och Google docs. Genom att de delar verktygen med mig kan jag gå in och stödja varje elev, såväl som gruppen, direkt i materialet under hela processen. Under själva redovisningen, som ska filmas och visas för de andra årskurserna via Bambuser, ska lagmedlemmarna hjälpa den kompis som för tillfället debatterar genom att skicka fakta och stödargument via Today’s Meet och Twitter.

När jag går runt och lyssnar, diskuterar och kommer med förslag gläds jag åt hur eleverna analyserar sina argument och medvetet jobbar mot målen i ämnesplanen och läroplanen. Vad är det som bär en demokrati? Hur viktigt är det att alla får utbildning? Kan en demokrati överleva en hur svag ekonomi som helst? Kan vi dra paralleller till varför EU stöder de europeiska krisländerna? Hur hör estetik och människosyn ihop? Hade det gått att hejda, att ändra utvecklingen, att rädda demokratin, att undvika Förintelsen? När? Hur? Hur mycket mod kan man kräva av en enskild människa? Har vi gett komplexa exempel, kan vi lyfta fram något ur en annan epok,  en annan kultur? Kan vi få in ett snyggt citat, en hyperbol, en allitteration?Kan vi nyansera detta ytterligare? Saknas något för att vi ska ha täckt ämnet utförligt?

En elev säger: Har ni tänkt på att det kan vara vi som är hjältarna?

Just så.

Roulette, Skolverket och lärarlegitimationen

Jag är behörig gymnasielärare, med en gymnasielärarexamen från Malmö Högskola och en från Umeå universitet. Mina huvudämnen är historia och konst och kultur (kultur- och idéhistoria). Jag är också behörig i teater.

Jag har nu läst Religionsvetenskap I och II (60 hp) och skulle vilja läsa även C – nivån för att kunna bli behörig i ämnet religion, och få in detta ämne i min lärarlegitimation.

(Jag har i och för sig inte fått någon lärarlegitimation ännu, men jag har ju bara väntat över ett år, så jag antar att det kan vara min tur någon gång under 2013)

Problemet är att Religionsvetenskap III (61-90 hp) finns med många olika inriktningar. Jag skulle helst läsa Religionsdidaktik C, som bygger på Religionsvetenskap A och B, som jag alltså har. Jag  vänder mig därför till Skolverket och frågar om de har specificerat vilka kurser, med vilka inriktningar, inom ämnen, t.ex. religion, som krävs för att man ska kunna få utökad behörighet. Jag får svar från Skolverket att det är Högskolorna som bestämmer vilka ämnen som är behörighetsgivande.

Jag vänder mig då med min fråga till den högskola där jag vill studera. De svarar att det förvisso är de som avgör vilka kurser som ska ingå i en lärarexamen, men att när det handlar om att läsa kurser eller ämnen för att få UTÖKAD behörighet, och man alltså redan har en lärarexamen, så är det legitimationsutfärdande instans, d.v.s. Skolverket, som avgör.

Källa:Wikimedia Commons

Källa:Wikimedia Commons

När jag då vänder mig till Skolverket igen med frågan får jag svaret: “När det gäller gymnasieskolan krävs alltid 120 hp för utökad behörighet i ämnena svenska, samhällskunskap och musik. För övriga ämnen krävs 90 hp, med undantag för modersmål där det krävs 30 hp (se 2 kap. 34 § 3 behörighetsförordningen). Det som är viktigt är att sökande genom kursintyg eller liknande uppfyller de krav på högskolepoäng som gäller för respektive ämne.”

När jag försöker få svar på om en specifik kurs, i detta fall Religionsdidaktik C, kan ingå för att jag ska kunna få utökad behörighet i ämnet Religion får jag veta att Skolverket inte ger sådana besked i förväg, utan att detta prövas när jag skickar in en ansökan om utökad behörighet.

Jag måste alltså lägga ett halvt, eller ett helt om jag inte klarar att läsa på helfart och jobba heltid samtidigt, år på att läsa en kurs som sedan kan visa sig vara fel kurs för behörighet. Och då kommer jag bara att få veta att just den var fel, jag kommer inte att få veta vilken jag skulle ha läst istället. Så då får jag satsa nya år på att chansa vidare. Snacka om roulette!

 

Det här är helt enkelt inte acceptabelt.

Jag är hemskt ledsen, men jag uppfattar läget som ett rent hån mot mig som lärare.

Tankar när jag landat efter BETT 2013

BETT är stort

Både vad gäller utrymme – mässan är gigantisk – och vad gäller mängden upplevelser och intryck jag tar med mig hem.

Jag hade glädjen att lyssna på många intressanta talare. Den som gjorde starkast intryck på mig var en kille från Turkiet som stod i en monter och presenterade den internationella organisation som tillät honom, och elever från hela världen, att kasta upp idéer i luften om projekt, produkter och samarbeten som kan leda till utveckling och framsteg i världen. I denna organisation paras sedan ungdomarna ihop med universitet, näringsliv och ideella organisationer som söker unga människor med inspiration och innovativa idéer. Flera projektförslag har redan blivit verkliga och unga, kreativa människor har på så sätt kunnat hitta partners som hjälpt dem förverkliga sina drömmar. När jag lyssnade på den här killen berätta kände jag att vi var nära själva kärnan med hela mässan: unga människor och deras drömmar om, och möjligheter att, ta sig an och förvalta framtiden.

På BETTS Scandinavian Session var det också uppenbart att det var elever som gjorde det starkaste intrycket. I samlingen av rektorer, professorer och skolutvecklare var alla eniga om att det proffsigaste framförandet gjordes av tre 16-17 åringar. Det säger mycket om nästa generations möjligheter men också, tänker jag, en del om att vi faktiskt gör något rätt i skolan idag.

Själv var jag på BETT för att å DIU:s räkning, i samarbete med LR, hålla föredrag om Internet som arena för skolarbete, med fokus på Wikipedia. Det är väldigt roligt att märka att lärares inställning till Wikipedia utvecklats. Jag får allt mer sällan frågor om huruvida man kan använda Wikipedia, och allt oftare frågor om hur man kan använda Wikipedia. Skolan har upptäckt att Wikipedia inte bara är ett samhällsfenomen, en medial kraft och en inflytelserik källa som man måste förhålla sig till, utan även en plattform för lärande, socialt entreprenörskap och skapande kreativitet. Jag tackar DIU och utmärkelsen som finalist till Guldäpplet 2012 för chansen att bidra till att lyfta de här frågorna.

" Whenever I have gone there, there have been either so many people that I have not been able to see the pictures, which was dreadful, or so many pictures that I have not been able to see the people, which was worse."

” Whenever I have gone there, there have been either so many people that I have not been able to see the pictures, which was dreadful, or so many pictures that I have not been able to see the people, which was worse.”

Var alla intryck från BETT positiva? Nja – ett par cyniska funderingar fick jag också med mig hem. För det första tyckte jag att det var anmärkningsvärt hur många utställare som saluförde metoder att stänga inne, och begränsa eleverna vad gäller tillgång till internet. Olika sätt att blockera och filtrera elevers surfmöjligheter var populära på BETT. För mig känns det märkligt, om än lite signifikativt. Detsamma kan sägas om det intryck jag fick att många var på BETT mindre för att se än för att synas. Det märks att skolutveckling är big business idag – i Sverige såväl som internationellt.

Varför vi ska arbeta med, och i, verkligheten.

-Vi hittade inget hos museet heller.

-Och i de häftena ni fick låna förra veckan fanns det inga svar?

-Näe, och inte i något av materialet från gamla bibblan heller.

-Ok. Nej, ibland kanske man helt enkelt får finna sig i att man inte hittar något svar. Det kanske  inte går att ta reda på längre varifrån emblemet kommer. Ni har verkligen gjort ett fantastiskt jobb med att försöka hitta källor, men det kanske är dags att gå vidare och lämna frågan obesvarad?

-Näe, det går ju inte. Då kommer ju de som slår upp artikeln inte att få svaret heller. Det funkar ju inte. Så vi tänkte försöka med att….

När killarna ger sig iväg för att leta efter gamla skarabor som kan minnas något om deras ämne, genom en mamma som arbetar på ett äldreboende, tänker jag att det här är ett exempel på skillnaden i att göra något på riktigt. Det är inte det egna resultatet som är i fokus, inte ens det man producerar, utan mottagaren. För att kunna vara någon annan till största hjälp och nytta har eleverna tänkt ut ännu en strategi för att försöka efterforska källor.

Sändare och mottagare

Sändare och mottagare – skulptur utanför Katedralskolan i Skara

I läroplanen finner vi skolans stora uppdrag beskrivet. Att utveckla elevernas förmåga att ta ansvar för sina egna studier, att aktivt ta del av och bidra till samhället, att känna förståelse och respekt för sina medmänniskor.

När skolarbetet sträcker sig utanför klassrummet, när eleverna arbetar i, och bidrar till, det gemensamma rummet så blir läroplanens övergripande mål konkreta och verkliga. Att bidra blir något man gör, på riktigt, inte något man strävar mot eller tänker göra efter skolan. Studierna blir relevanta, uppdraget blir relevant, eleven känner att det man gör är viktigt – här och nu.

Som jag ser det har jag som lärare en skyldighet att tillsammans med eleverna utveckla vår förmåga att arbeta publikt, att bidra till informationsflödet och delta i det offentliga samtalet. Den skyldigheten baserar jag på demokratiuppdraget i läroplanen. Och i att forskningen visar att engagemang och relevans ökar i och med att elever upplever att deras studier är “på riktigt”, och jag ska naturligtvis använda de verktyg som ger bästa möjliga lärandesituation för eleverna.

Och när eleverna talar om för mig att jag har fel, att vi inte alls kan ge upp om att hitta källor, att vi måste fortsätta försöka – för någon annans skull – då känner jag att vi slagit in på rätt väg.