Tag Archives: Kompetensutveckling

SETT 2014 – dag 1

Vilken enorm apparat det måste vara att rådda runt SETT! Men den organisatoriska tanke som slog mig först, faktiskt redan på tåget till Stockholm som var alldeles fullt med lärare, var – vem sköter undervisningen i Sverige de här dagarna?? 🙂

Just organisation var ämnet för det föredrag jag höll i dag, på styr- och ledningsspåret. På Katedralskolan i Skara har vi på det estetiska programmet under 16 års tid byggt upp en organisation som ger maximal effekt på kvalitet och resultat, samtidigt som vi håller oss inom ram.

Vi har hittat lösningar på hur man kan få till optimala tjänster, slippa vikarier, minska stressen, förbättra elevernas studieresultat och dessutom skapa förutsättningar för att sätta upp föreställningar vars like jag aldrig sett inom gymnasieskolan. (Ödmjuka är vi också 😉 )

Både lärare och elever på programmet vinner priser för sina innovativa arbetssätt, inte minst vad gäller hur IKT integrerats och blivit en självklar del av undervisningen. Vi har flippat vårt klassrum sedan 2007, och har sedan dess utvecklat en stor mängd arbetsformer för att eleverna ska ha största möjliga nytta av skolans 1:1 satsning.

Om detta är det en glädje att berätta!

Underlaget till min presentation kommer jag att publicera här så fort jag åter kommer åt wifi 🙂

Det var också en glädje idag, som alltid, att få träffa så många engagerade, duktiga, energigivande och generösa kollegor.

Tack för att ni finns!

Skola och fritid hör ihop

En meningsfull fritid ger kraft att göra sitt bästa och må bra i skolan

En meningsfull fritid ger kraft att göra sitt bästa och må bra i skolan

Jag har arbetat som lärare i drygt 20 år.

Jag har haft glädjen att möta en stor mängd ungdomar, möten fyllda av kraft, nyfikenhet, arbete och skratt. Men jag har också mött ungdomar som kämpat, som haft ont i magen av stress, trötthet och rädsla för att misslyckas. En av de fantastiska sakerna med mitt yrke är att se hur långt man kan komma med rätt hjälp, hur avgörande det kan vara för en utmattad elev att möta lärare som bryr sig, som med professionalism och värme kan hjälpa eleverna över krönet, genom spurten. Det är en makalös känsla att se ungdomar resa sig, hitta sin glöd och sitt självförtroende.

En sak har 20 års erfarenhet gett mig en stark insikt i. De elever som har ett fritidsintresse, som är engagerade i idrotten, musik, politik – ja egentligen vilket aktivt fritidsengagemang som helst – löper mycket mindre risk att falla i missmodets, uppgivenhetens och stressens farliga grop. Det finns en enorm kraft att hämta i en givande och aktiv fritid. När arbetsbördan i skolan är som tyngst, tempot och kraven som högst, kan handbollen, teatergruppen, scouterna eller fotbollen bli den avgörande kraft som ger ork och energi, gemenskap och glädje, som gör att man kan göra sitt bästa, och må bra. Som lärare har jag ofta sänt en varm och tacksam tanke till alla föräldrar och andra frivilliga som lägger tid och energi på att alla barn och ungdomar ska få en chans att delta i de här oerhört viktiga fritidsaktiviteterna.

Ur ett politiskt perspektiv vill jag därför hävda att satsningar på skola och fritid hör ihop. En aktivitetshall och skolan t.ex. kan inte ställas mot varandra utan är satsningar som gynnar och berikar varandra. Att alla barn får samma chans att delta i idrotten är av enorm betydelse för att våra barn och ungdomar ska må bra och orka göra sitt bästa i skolan. När det inte finns lokaler till handbollen eller innebandyn, när Skaras ungdomar inte får plats i hallarna inne i Skara vet vi vilka barn som är sårbarast, som drabbas hårdast, som kanske inte har någon som skjutsar till Varnhem eller håller koll på vilka lokaler som gäller i ett roterande schema. De barn som drabbas hårdast är de barn som behöver idrotten bäst.

När det gäller skolan så är det också så att kvaliteten i en verksamhet inte sitter i väggarna. Modern pedagogik kräver inte det dyraste bygget, utan skickliga pedagoger och långsiktiga satsningar på kompetensutveckling och verktyg. Modern pedagogik, som kan möta alla barns och ungdomars behov, kräver politiker som betraktar skolan som en fantastisk möjlighet att ge våra barn ett rikt liv, en kraft och en positiv utmaning – inte politiker som betraktar skolan som ett “svart hål”. Vi måste ha politiker som ser våra barn som en resurs, inte som en börda och ett svart hål.

Den moderatledda alliansen i Skara hade lagt en budget som gav utrymme för att Skara skulle kunna få en aktivitetshall, och bra skollokaler för våra högstadieungdomar men som samtidigt möjliggjorde långsiktiga satsningar på verksamheten – den inre verksamhet som bär kvaliteten både inom skolan och inom idrotten. Man har också satsat på Stureplan, ett otroligt fint aktivitetshus som ytterligare kan förstärka möjligheten för alla ungdomar i Skara att få en aktiv och givande fritid. Vi ser också nu att den moderatledda alliansen har lämnat över en ekonomi i positiv balans, som hade gett utrymme för satsningar på de här avgörande områdena, istället för den socialdemokratiskt styrda politik som nu monterar ner kvaliteten på verksamheten för att istället dra på Skara enorma kostnader för satsningar på tegel och betong.

Jag är glad åt att det kommande valet ger skaraborna möjlighet att åter välja att ge makten åt en politik som vill satsa på verksamhet, som istället för att satsa på ett superdyrt skolbygge som löper risken att vara omodernt redan efter några år vill satsa på innehåll – en kvalitativ skola i funktionella lokaler, och meningsfull fritid i välutrustade lokaler i Skara åt alla våra barn och ungdomar.

Varför lärplattform?

Av: Juha Sillanpää

Av: Juha Sillanpää

Den senaste tiden har frågan: Varför skola? ställts i debatten mellan lärare – frågan har varit ett försök att lyfta kunskapssyn och didaktik ur nya perspektiv.

En fråga som jag skulle vilja sätta ljus på är: Varför lärplattform?

Själv använde jag tidigare en lärplattform då den erbjöd obegränsade möjligheter till uppladdning. För ett arbetslag som flippar klassrummet och dessutom använder film som redovisningsform, verktyg för bedömning samt marknadsföring av sceniska produktioner var möjligheten att ladda upp allt detta material värdefull.

En plattform av det slag som är oftast förekommande, som endast tillåter ett mycket begränsat uppladdningsutrymme, är i princip värdelös för mig och många kollegor. Allt filmmaterial måste laddas upp i andra molntjänster och länkas in i plattformen. SMS funktionen i plattformarna fungerar sällan tillfredsställande, ofta kopplas de bort. Det finns exempel på att underlag till utvecklingssamtal som mödosamt lades ut i lärplattformen inte alltid gått att läsa av elever och mentorer – av okänd anledning. (Dessutom kan man inte låta bli att fråga sig varför varje enskild lärare måste lägga oändlig tid på att skapa terminstider för kurs, manuella bedömningsmatriser för kurs o.s.v. i 5-6 steg innan underlagen kan föras in i plattformen.) Lay-outen är ofta trist (DDR-estetik kallade en elev looken!) med gammalmodiga widget-funktioner. Kommunikationen med hjälp av lärplattformar är dålig då eleverna naturligtvis inte befinner sig där – vem hänger i en lärplattform?

Till yttermera visso är plattformarna instabila. Du kan inte lita på att de fungerar som de ska.

Är det någon som känner igen sig?

Otaliga är de kollegor som ventilerat sin frustration över de undermåliga lärplattformarna som varken erbjuder stabilitet, goda kommunikationsvägar eller funktioner som stämmer överens med moderna verktyg och pedagogiska metoder som vetenskap och beprövad erfarenhet visat vara framgångsrika. Oräkneliga är de elever som svurit över gammalmodiga funktioner, svåröverskådlig information och obegripliga inbyggda hinder i dessa lärplattformar.

Ändå fortsätter skolans huvudmän att investera i lärplattformar. Varför?

Jag tror att det finns en mängd skäl som samverkar till bevarandet av plattformar där bevisligen mycket ringa lärande sker.

För det första har många huvudmän investerat i datorer till personal och elever utan att investera i en genomtänkt strategi för pedagogisk användning av datorerna, många erbjuder också undermålig eller ingen fortbildning i pedagogisk användning av datorerna för personalen. Att tänka plattform blir då ett alternativ till att tänka kreativt, modernt, pedagogiskt, vetenskapligt baserat användande av tekniken. “Titta hur vi satsar på moderna lösningar och helhets-tänk: Vi har ju investerat i en lärplattform!”

Många huvudmän är också dåligt insatta i alternativen och vet inte vad man går miste om när man låser in elever och personal i en plattform. De känner ofta inte heller till den forskning, t.ex. Bamford, som visar att arbete i verkliga media och kommunikationskanaler med en verklig publik och ett visst mått av risk är vad som ger resultat för elevernas lärande. De tror ofta på fullt allvar att man lär sig lika mycket av att steppa i garderoben som av att framföra sitt nummer på The Met.

I många kommuner sitter också en IT-enhet från anno dazumal som grundar sitt existensberättigande i tekniska lösningar, gärna väldigt underhållskrävande sådana. Dessa är ofta understödda av så kallade IT-strateger eller IT-pedagoger som fick sina tjänster med nedsatt undervisning under ITiS-dagarna. Ibland har de kompletterat med en fortbildning i t.ex. PIM eller – guess what – någon lärplattform. När nu ITiS och PIM somnat in är en lärplattform bästa sättet att fortsätta hävda sin särställning. Dessa IT-enheter har därmed ett enat behov av att elda på huvudmännens instinkt att vilja binda upp skolan i lärplattformar.

När personalen väl har tvingats in i en lärplattform finns en inneboende psykologisk tröghet som innebär att det är svårt att avbryta beroendet av plattformen, oavsett hur undermålig den visar sig vara. Hundratals lärare har ju lagt tid och möda på att lära sig de komplicerade funktionerna och har även laddat upp stora mängder material som man inte vill ska gå förlorat. Därmed kan lärplattformarna leva vidare, långt efter att alla som använder dem har slitit ut sin sista hårtuss i förtvivlan.

Kan vi hoppas på en tid då vetenskaplighet och beprövad erfarenhet samt personalens bedömningar av vilka verktyg som ger eleverna bäst möjlighet att i ansvarig frihet utvecklas mot sin fulla potential kan få vara vägledande istället?

Roulette, Skolverket och lärarlegitimationen

Jag är behörig gymnasielärare, med en gymnasielärarexamen från Malmö Högskola och en från Umeå universitet. Mina huvudämnen är historia och konst och kultur (kultur- och idéhistoria). Jag är också behörig i teater.

Jag har nu läst Religionsvetenskap I och II (60 hp) och skulle vilja läsa även C – nivån för att kunna bli behörig i ämnet religion, och få in detta ämne i min lärarlegitimation.

(Jag har i och för sig inte fått någon lärarlegitimation ännu, men jag har ju bara väntat över ett år, så jag antar att det kan vara min tur någon gång under 2013)

Problemet är att Religionsvetenskap III (61-90 hp) finns med många olika inriktningar. Jag skulle helst läsa Religionsdidaktik C, som bygger på Religionsvetenskap A och B, som jag alltså har. Jag  vänder mig därför till Skolverket och frågar om de har specificerat vilka kurser, med vilka inriktningar, inom ämnen, t.ex. religion, som krävs för att man ska kunna få utökad behörighet. Jag får svar från Skolverket att det är Högskolorna som bestämmer vilka ämnen som är behörighetsgivande.

Jag vänder mig då med min fråga till den högskola där jag vill studera. De svarar att det förvisso är de som avgör vilka kurser som ska ingå i en lärarexamen, men att när det handlar om att läsa kurser eller ämnen för att få UTÖKAD behörighet, och man alltså redan har en lärarexamen, så är det legitimationsutfärdande instans, d.v.s. Skolverket, som avgör.

Källa:Wikimedia Commons

Källa:Wikimedia Commons

När jag då vänder mig till Skolverket igen med frågan får jag svaret: “När det gäller gymnasieskolan krävs alltid 120 hp för utökad behörighet i ämnena svenska, samhällskunskap och musik. För övriga ämnen krävs 90 hp, med undantag för modersmål där det krävs 30 hp (se 2 kap. 34 § 3 behörighetsförordningen). Det som är viktigt är att sökande genom kursintyg eller liknande uppfyller de krav på högskolepoäng som gäller för respektive ämne.”

När jag försöker få svar på om en specifik kurs, i detta fall Religionsdidaktik C, kan ingå för att jag ska kunna få utökad behörighet i ämnet Religion får jag veta att Skolverket inte ger sådana besked i förväg, utan att detta prövas när jag skickar in en ansökan om utökad behörighet.

Jag måste alltså lägga ett halvt, eller ett helt om jag inte klarar att läsa på helfart och jobba heltid samtidigt, år på att läsa en kurs som sedan kan visa sig vara fel kurs för behörighet. Och då kommer jag bara att få veta att just den var fel, jag kommer inte att få veta vilken jag skulle ha läst istället. Så då får jag satsa nya år på att chansa vidare. Snacka om roulette!

 

Det här är helt enkelt inte acceptabelt.

Jag är hemskt ledsen, men jag uppfattar läget som ett rent hån mot mig som lärare.