Alliansen och the Extraordinary Dissent

Det finns mycket som talar för värdet i samförstånd i politiken.

På det lokala planet är det tydligt att parti- eller blockstrider kring frågor som egentligen inte ens bör vara partipolitiska leder till minskat engagemang och kanske t.o.m. politikerförakt i väljarkåren. Varför skulle man vilja sätta tilltro till politiker som inte ens kan bli överens om var en cykeltunnel ska placeras, eller när man ska ta fram parkbänkarna inför sommaren? När politikerna istället kan enas kring frågor som leder framåt, ses detta som ansvarstagande och konstruktivt, en upplevelse alla partier och alla politiker som värnar om demokratin vill befordra.De partier som lever på missnöje och som växer när det råder split och oordning vill naturligtvis istället gärna se hur alla andra partier äter upp varandra i en ständig tvist och split.

Men det finns också ett stort värde i att stå upp för olika åsikter i politiken.

Dialog ur “Vita Huset”.

Det finns ett egenvärde i att presentera de olika sidorna på myntet i en öppen diskussion. Det är negativt för vår utveckling när den diskussionen omedelbart stämplas som “sandlåda” eller “politisk pajkastning”.

Etiska frågor har ofta flera lösningar, därtill står dessa lösningar ofta i diametral motsats till varandra. De politiska ideologierna representerar ofta olika etiska system, och därav följande värderingar. Därför har man i vissa grundläggande frågor olika syn på prioriteringar, det främsta värdet som ska försvaras eller vilken väg man vill ta för att nå ett gemensamt mål.
Vi måste komma ihåg att det är bra att det är så! När man tar de mest olika argumenten och sorgfälligt slår dem mot varandra, uppstår den gnista av idéer till lösningar och utveckling som genom historien lett mänskligheten framåt. Det är inte i samförstånd de stora idéerna om mänskliga rättigheter, demokrati och likhet inför lagen uppstått, inte heller är det i samförstånd idéer om en heliocentrisk världsbild, gravitationskraften eller innehållet i svarta hål värkts fram. Nej – de stora idéerna och de fantastiska, geniala lösningarna har, ofta smärtsamt, fötts fram ur “the extraordinary dissent” – den avvikande mening som är utöver det vanliga.

Genom Alliansens gemensamma arbete har vi i Sverige haft en gynnsam dynamik där socialism/socialliberalism ställts mot liberalism, liberalkonservatism och konservatism. I mötet har den debatt funnits som visat på myntets olika sidor. Genom bredden på åsikterna som presenteras har alla som letat konstruktiva demokratiska vägar framåt kunnat hitta en plattform, en röst. Blockpolitiken har på detta sätt skapat just det utrymme, det släggans slag mot städet, för “the extraordinary dissent” som är utvecklingens moder likväl som dess demokratiska frö.

När det nu talas om att det skulle vara bra för Sverige att bilda en mittregering där vänster- och högervingarna hamnar i små utanförskapsenklaver är det en idé som är intellektuellt förfärande. Vi skulle därmed avskaffa inflytandet för “the extraordinary dissent” från såväl vänster som höger, och istället skapa ett klimat för en ljummen mittpolitik där de avvikande rösterna, de extraordinära argumenten fråntagits all tyngd och all makt. Inte sjutton håller jag med de starka rösterna i Vänsterpartiets vänsterfalang – men jag är oerhört tacksam för att det finns där för att tillsammans med de konservativa ideologerna skapa den gnista av avvikande meningar som ger oss det största tankeutbytet och det största intellektuella utrymmet för utveckling och nytänkande!

Alla Alliansvänner oavsett parti som vill stå upp för liberala, humanistiska värderingar borde därför värna om den demokratiska dynamiken, om att bevara en politisk arena som ger “the extraordinary dissent” inflytande och möjlighet till makt. Så kan vi gemensamt hålla emot antidemokratiska stämningar. För visst ser alla risken att missnöjespartier och partier som föder sig på ett politiskt klimat där de avvikande rösterna avväpnas gynnas av ett läge där “in the event that Carmine, Lafayette, Hoyt, Clark, and Brannagan all dropped dead, the middle would still be well tended.”?

Att bilda en ljummen mittregering kan framstå som frestande, det förstår jag. Som liberal Moderat kan jag också sympatisera med de ideologiska argumenten för detta inte bara de realpolitiska. Men som humanistisk liberal kan jag se faran i att skapa en grådaskig arena där den genialt avvikande politiken marginaliseras. Den som lockas av mittens sirenrop bör beakta att just de antidemokratiska röster, de missnöjespartier, som man på så vis tror att man motar i grind kan bli de som verkligen gynnas av en politik för en ljummen mitt.

Den Allians jag tror på, är den Allians som fortsatt ger utrymme för gnistrande meningsskiljaktigheter, för dynamikens möjlighetsskapande och för det lysande framtidslöftet i att främja och värna den avvikande mening som är utanför det vanliga.

Vi får den politik vi förtjänar!

Ännu en politisk affär har drabbat oss, där det visar sig att politiker i ledande ställning agerat i strid med sina uppdrag. Det här är naturligtvis allvarligt, särskilt då det handlar om frågor som rör rikets säkerhet.
Att det uppstår en politisk kamp, modell större, kring detta är inte konstigt. Våra riksdagspartier har olika syn på t.ex. personligt ansvar, ideologiska mål med uppdragsutövningen och prioriteringar. Men sedan finns det ju även en dimension utöver den politiska sakfrågan: i politik kommer man aldrig undan att all makt utgår från folket. Därför är det av avgörande vikt för politiker att försöka få så mycket som möjligt av folket med sig.
Politiker måste därför alltid ha minst två perspektiv på sitt arbete, man måste spela pucken för att vinna, men man måste också få publiken och domsluten på sin sida.
Politik innehåller därför ett nödvändigt s.k. spel för gallerierna. För gallerierna har rösterna, och makten.

Som jag ser det innebär detta att vi alla har ett ansvar för hur spelet kommer att utspelas. I mina sociala medier flödar det av inlägg som just nu ondgör sig över att politikerna tuppfäktas, gnäller på varandra och beter sig som i en sandlåda. Problemet är att den sortens inlägg, som antagligen bygger på en önskan om en mer saklig politisk hantering, har direkt motsatt verkan. Eftersom det ligger i politikerns uppdrag att få med dig i sitt lag, så kommer uppmaningar om att sluta med tuppfäktningen endast att utmynna i att ytterligare tid får läggas på att försöka bevisa att just denna tuppfäktningen är befogad och i ”det godas” tjänst, istället för att snabbt kunna återvända till själva sakfrågan. Varje gång man på Twitter eller Facebook beklagar sig över politikernas sandlådeövningar, bidrar man alltså både till att tiden och ansträngningarna i sandlådan växer, samtidigt som den basala respekten för demokratin undergrävs.

Politik handlar nämligen om övertalning, om argumentation. I en demokrati så är argumentation i grund och botten politikerns enda vapen. Genom övertalning kan man söka stöd för sina idéer, genom argumentation kan man försöka skapa förtroende för att man representerar det som ger bäst effekt för oss alla. När politisk kamp uppstår försöker man då argumentera mot meningsmotståndarna, samtidigt som man måste övertala publiken att den egna hållningen i frågan är den rätta och den mest konstruktiva. Man måste också försöka göra det i ett informationslandskap där media begränsar och förvränger utrymmet, eller där du måste försöka hinna göra dig hörd i ett snabbt forsande flöde av 140-teckensutrop. Att då som publik bua ner varje försök till debatt, till diskussion genom att skrika
”ni beter er som i en sandlåda!”
”ni måste sluta gnälla på varandra hela tiden”
”jag är trött på vänstern som bara gnäller på högern”
”jag är trött på högern som bara gnäller på vänstern” :
det är att tvinga politikerna in i en ständig metadiskussion om vad det innebär att söka förtroende för sin politik i vårt samhälle, vad det är att föra en argumentation till dess slut.

Kan ni tänka er vilken effekt det skulle få på en hockeymatch om antalet mål endast utgjorde, låt oss säga 40 % av matchresultatet, resten avgjordes genom publikröster? Kan ni se framför er att i en sådan situation skulle publikens beteende få ett enormt inflytande över hur spelet skulle utvecklas? Tror ni att vi skulle se fler slagsmål och filmningar i rinken, eller färre? När publiken har inflytande över matchens utgång har de faktiskt också ett ansvar för spelets gång, ton och innehåll!

Politiker gör sitt allra bästa för att bortse från personangrepp och nättroll. Man polisanmäler hot och de grövsta påhoppen. Men de uppriktiga inläggen måste man ju besvara, även om man vet att man dras in i en destruktiv soppa! Det är nämligen en viktig del av politikerns uppdrag att svara på ditt inlägg! Så när du skriver ”Kan inte alla tomtar i regeringen bara hålla käft och ta ansvar i stället” – så leder detta oundvikligen till att öka tendensen bland tomtarna att försöka förklara att argumentationen, övertalningen och spelet för gallerierna, vilket ju helt enkelt är kampen om rösterna, är en del av demokratin, ja faktiskt kan hävdas utgöra basen för demokratin.

Det är bara i en diktatur du kan få politikerna att sluta argumentera! Den dagen alla politiker gör som du säger, slutar gnälla, slutar tuppfäktas, slutar kasta sten i sandlådan – vilket samhälle tror du att vi har då?

Vill du ha en demokrati, en väl fungerande demokrati, så måste du faktiskt tillåta – kanske till och med uppmuntra – att politiker med olika åsikter grälar. Du kanske måste acceptera att några av de som grälar gör det på ett naivt, klumpigt eller okunnigt sätt. Du kanske måste acceptera att det tar längre tid än du orkar hålla intresset uppe. Men du ska se, att om vi alla hjälps åt med att sluta skrika ”sluta gnäll nån gång era idiotiska klåpare”, så kommer varje slutpunkt och upplösning att komma fram på ett effektivare sätt, och kanske också med färre skickliga och engagerade politiker som tröttnar på vägen.

Att politikerna spelar upp hela sitt register för mig beror inte på att de njuter av själva uppträdet. Inte heller på att de tror att jag är dum och faller för vilken tuppfäktning som helst. Utan på att de vet att jag äger en röst och det därmed är jag som sitter på nyckeln till makten och möjligheten för dem att bygga det samhälle de tror på. Jag bör därför låta dem spela pucken hela vägen i mål, innan jag kastar grus på isen, eller ännu värre, dömer ut spelare eller hela matchen.