Tag Archives: Uppdrag

Skola och fritid hör ihop

En meningsfull fritid ger kraft att göra sitt bästa och må bra i skolan

En meningsfull fritid ger kraft att göra sitt bästa och må bra i skolan

Jag har arbetat som lärare i drygt 20 år.

Jag har haft glädjen att möta en stor mängd ungdomar, möten fyllda av kraft, nyfikenhet, arbete och skratt. Men jag har också mött ungdomar som kämpat, som haft ont i magen av stress, trötthet och rädsla för att misslyckas. En av de fantastiska sakerna med mitt yrke är att se hur långt man kan komma med rätt hjälp, hur avgörande det kan vara för en utmattad elev att möta lärare som bryr sig, som med professionalism och värme kan hjälpa eleverna över krönet, genom spurten. Det är en makalös känsla att se ungdomar resa sig, hitta sin glöd och sitt självförtroende.

En sak har 20 års erfarenhet gett mig en stark insikt i. De elever som har ett fritidsintresse, som är engagerade i idrotten, musik, politik – ja egentligen vilket aktivt fritidsengagemang som helst – löper mycket mindre risk att falla i missmodets, uppgivenhetens och stressens farliga grop. Det finns en enorm kraft att hämta i en givande och aktiv fritid. När arbetsbördan i skolan är som tyngst, tempot och kraven som högst, kan handbollen, teatergruppen, scouterna eller fotbollen bli den avgörande kraft som ger ork och energi, gemenskap och glädje, som gör att man kan göra sitt bästa, och må bra. Som lärare har jag ofta sänt en varm och tacksam tanke till alla föräldrar och andra frivilliga som lägger tid och energi på att alla barn och ungdomar ska få en chans att delta i de här oerhört viktiga fritidsaktiviteterna.

Ur ett politiskt perspektiv vill jag därför hävda att satsningar på skola och fritid hör ihop. En aktivitetshall och skolan t.ex. kan inte ställas mot varandra utan är satsningar som gynnar och berikar varandra. Att alla barn får samma chans att delta i idrotten är av enorm betydelse för att våra barn och ungdomar ska må bra och orka göra sitt bästa i skolan. När det inte finns lokaler till handbollen eller innebandyn, när Skaras ungdomar inte får plats i hallarna inne i Skara vet vi vilka barn som är sårbarast, som drabbas hårdast, som kanske inte har någon som skjutsar till Varnhem eller håller koll på vilka lokaler som gäller i ett roterande schema. De barn som drabbas hårdast är de barn som behöver idrotten bäst.

När det gäller skolan så är det också så att kvaliteten i en verksamhet inte sitter i väggarna. Modern pedagogik kräver inte det dyraste bygget, utan skickliga pedagoger och långsiktiga satsningar på kompetensutveckling och verktyg. Modern pedagogik, som kan möta alla barns och ungdomars behov, kräver politiker som betraktar skolan som en fantastisk möjlighet att ge våra barn ett rikt liv, en kraft och en positiv utmaning – inte politiker som betraktar skolan som ett “svart hål”. Vi måste ha politiker som ser våra barn som en resurs, inte som en börda och ett svart hål.

Den moderatledda alliansen i Skara hade lagt en budget som gav utrymme för att Skara skulle kunna få en aktivitetshall, och bra skollokaler för våra högstadieungdomar men som samtidigt möjliggjorde långsiktiga satsningar på verksamheten – den inre verksamhet som bär kvaliteten både inom skolan och inom idrotten. Man har också satsat på Stureplan, ett otroligt fint aktivitetshus som ytterligare kan förstärka möjligheten för alla ungdomar i Skara att få en aktiv och givande fritid. Vi ser också nu att den moderatledda alliansen har lämnat över en ekonomi i positiv balans, som hade gett utrymme för satsningar på de här avgörande områdena, istället för den socialdemokratiskt styrda politik som nu monterar ner kvaliteten på verksamheten för att istället dra på Skara enorma kostnader för satsningar på tegel och betong.

Jag är glad åt att det kommande valet ger skaraborna möjlighet att åter välja att ge makten åt en politik som vill satsa på verksamhet, som istället för att satsa på ett superdyrt skolbygge som löper risken att vara omodernt redan efter några år vill satsa på innehåll – en kvalitativ skola i funktionella lokaler, och meningsfull fritid i välutrustade lokaler i Skara åt alla våra barn och ungdomar.

Advertisements

Att vilja men inte kunna – politik och skola

Under rubriken “Vi säger nej till att göra den svenska skolan statlig” skriver Tomas Tobé idag vad moderaterna föreslår istället, för att stärka den svenska skolan. Det finns dock problem med förslagen, ett av de största problemen är att de flesta förslagen är slag i luften eller omöjliga att genomföra av någon annan än huvudmannen. Och huvudmännen kan strunta i de här förslagen helt och hållet, oavsett vem som har regeringsmakten.

Det är tråkigt att Tomas Tobé inte tar upp detta.

Tobé skriver att andra åtgärder än ett förstatligande måste prioriteras eftersom vi bör utnyttja forskning i första hand. Jag vill börja med att tala om för Tobé att det finns en stor mängd forskning som visar att ägaren och ägarstrukturen kan vara avgörande för ett företags eller en organisations effektivitet och resultat. Som vanligt när vi talar forskning är huvudfrågan vilken forskning man väljer att vända sig till.

Tobé skriver att man vill satsa på svenska och matematik. Gott så. Det finns dock gott om forskning som visar att läsförståelse utvecklas, och måste utvecklas, i alla ämnen, Tobé vill dock endast satsa på svenska och matematik. Det finns också studier som visar att det i första hand är den fördjupade läsförståelsen som måste utvecklas, vilket också Tobé nämner, ändå finns inte ett enda förslag nämnt angående gymnasiet. Tobé sällar sig därmed till den majoritet av politiker som glömmer bort gymnasieskolan, som tiger om hur kvalitet och arbetsmiljö ska utvecklas i den skolform som närmast förbereder eleverna för högskola och arbetsliv. När Tobé skriver att varje elev ska bli sedd menar han att detta ska åstadkommas genom fler speciallärare i lågstadiet. Jag är givetvis för att det ska anställas fler speciallärare på lågstadiet. Men vad händer med eleverna som behöver mer stöd när klasserna växer på högstadiet? Vad händer med eleverna som hamnar utanför på högstadiet, med eleverna som med knapp nöd tar sig in på gymnasiet bara för att upptäcka att de inte klarar av sina studier och inte kan få hjälp för där saknas speciallärare och klasserna kan innehålla 35-40 elever? Hur möter vi de elever som är särbegåvade? Hur ska de eleverna bli sedda Tomas Tobé?

Det finns för många håltimmar i svensk skola, skriver Tobé. Eleverna ska få mer undervisning, men menar Tobé att detta även gäller lärarna? Ibland hävdas det att lärarnas tid för undervisning inte har ökat sedan USK:en togs bort. Då glömmer man att det ser olika ut för olika lärargrupper, och som vanligt glöms gymnasielärarna mer eller mindre bort i sådana jämförelser. Lärare i teoretiska ämnen har ofta fått en betydligt utökad undervisning, i vissa fall har lärarnas arbetsmiljö försämrats så till den grad att det utgör en direkt arbetsmiljöfara. Är det dessa lärare som ska få mindre håltimmar Tomas Tobé?

Hur ska de ytterligare undervisningstimmar i svenska och matematik som Tobé föreslår betalas? Staten är ju inte huvudman, som Tobé kanske minns. I en timplansfri skola finns risk att dessa timmar kommer att betalas genom att annan undervisningstid tas bort. I gymnasiet förekommer det att satsningar i matematik och svenska med 100 timmar för 100 poäng betalas med att kurser i naturkunskap, historia och samhällskunskap t.ex. krymps, ibland halveras. Att skjuta till medel för skolan till huvudmännen hjälper ju inte eftersom dessa medel används till annat. Hur ska ni förhindra det Tomas Tobé?

Tobé vill ha skickliga lärare till den svenska skolan. Det vill jag också. Tobé menar att det krävs att lärarna ska få högre lön. Jag håller med. Men nu är ju staten inte huvudman för skolan, som ni kanske minns. Så hur tänker Tobé se till att de skickliga lärarna får högre lön? Vi kan tycka vad vi vill om karriärlärartjänster, men faktum är att det inte är obligatoriskt för huvudmännen att inrätta sådana tjänster. Det finns heller inga regler som förhindrar huvudmännen att ålägga dessa tjänster sådana anställningsformer eller arbetsuppgifter att ingen lärare som är rädd om sin hälsa eller kvaliteten på det utförda arbetet kan tänka sig att söka en sådan tjänst. Många huvudmän har också inskrivet i sin lönepolicy att tvärtemot intentionerna med det senaste avtalet som förespråkar ökad lönedifferentiering, och tvärtemot vad SKL och lärarfacken kommit överens om, applicerar man ett lönetak, s.k. “rätt lön” som straffar skickliga lärare genom att neka lönehöjningar till lärare som varit skickliga en längre tid. Hur tänker Tobé lösa detta?

Jag är själv moderat, har till och från aktivt arbetat för moderat politik i olika sammanhang. Jag hoppas att alliansregeringen får förnyat förtroende i nästa val. Just därför måste jag formulera mina reaktioner på Tomas Tobés inlägg i skoldebatten. Jag vill också hänvisa till mitt tidigare debattinlägg: Vad är viktigast för gymnasiet?.

Statistik visar att det är adjunkters och ämneslärares lönekuvert som lidit mest av nedvärderingen av lärarna. Gymnasielärarna har drabbats hårt av att ombuden för för- och grundskolans lärare varit skickligare lobbyister, och återigen ser vi i den politiska debatten hur gymnasiet och gymnasiets lärare glöms bort. Var tas kampen för bättre och mer undervisning för gymnasieeleverna, bättre arbetsmiljö och mer i lön åt gymnasielärarna? Det är tyst om gymnasiet, det är tyst om adjunkterna och ämneslärarna.

Tobé sällar sig till denna tystnadens kör. Tystnaden är vältalig, och oerhört oroande.

Lärartycket – Historia och historierna

Det verkar som om Lärartycket inte längre finns tillgängligt på nätet. Jag publicerar därför mitt bidrag till Lärartycket här. Tack Ann Mare Körling för initiativet!

När jag såg uppropet på Twitter från @korlingsord: Gör era egna röster hörda! tvekade jag inte utan bad om att få vara med. Jag tror vi är många som längtat efter att lärarna själva ska få höras i debatten om skolan, och det har varit fantastiskt att få ta del av alla kollegors tankar. När jag nu tar över stafettpinnen från Ida Aspviken vill jag tala om det som kanske ligger mig allra varmast om hjärtat:

 

Kärlek till ämnet, kärlek till mötet med eleverna

 

Min fröken högläste böcker om Ville Viking och min fantasi kastade sig över möjligheten att måla upp bilder av oändliga hav, gömda skatter, knakande båtskrov och kämpande hjältar.

”Gillar du historia”? sa min pappa – ”då ska du få höra ”! Och så läste han för mig. På kvällarna innan jag skulle somna fick jag åka med Röde Orm i västerled, jag fick vara med när Österhus brann, jag fick våndas med Ura Kaipa och känna hur mitt hjärta bultade för de flyende i Trägudars land. Min pappa, min fantastiskt historieberättande pappa, gav gestalterna och händelserna själ, och i underbar gemenskap flöt orden mellan oss – historiernas överflöd av glädje, skräck, kärlek och sorg.

We read to know we’re not alone  (C. S. Lewis.)

bild1När jag och pappa gav oss iväg på korståg med Richard Lejonhjärta, räddade adelsfamiljer med Röda nejlikan, utvandrade till Amerika med Karl Oskar och Kristina och höll våra tummar så det knakade för Anne Frank upplevde jag en stark känsla av närvaro: jag anade pilarnas vinande förbi öronen, jag kände doften av instängd luft i amerikabåtens inre och fasan i att höra en oväntad bultning på dörren. Och mest av allt – jag kände att jag var en del av något stort, en del av andra människors upplevelser, en del av vår gemensamma berättelse. Jag lärde mig vikten av att få dela en historia med en inspirerad ledsagare.

 

”Vad hände sedan?”, frågade jag ständigt, ”Vad hände sedan?”.

Och pappa berättade.

Han berättade om hur vikingarna egentligen levde, om korstågens orsaker och konsekvenser, om hur svälten slog till i det sena 1700-talets Frankrike, om hur nazisterna kunde bestämma att vissa människor var mer värda än andra. Vi samtalade om allt – det goda och det onda.

Orden var meningsfulla, vackra, sorgesamma, fröjdfulla, hjärtskärande. Jag längtade efter en fortsättning, jag tiggde om mer, jag ville känna, se, dela, förstå.

Att kunna väcka nyfikenhet, lust och delaktighet är en gudagåva, en nåd att stilla bedja om.

Min dröm, min önskan i vardagen, är att kunna öppna ett fönster mot historien där eleverna kan få en glimt av vårt förflutna, en känsla av de som gått förut, en längtan efter att se mer – kanske en skymt av vad det kan betyda att vara människa.

cropped-dansfc3b6rslag61.jpg

”Never doubt that a small group of thoughtful, committed citizens can change the world. Indeed, it is the only thing that ever has”. (M Mead)

Jag brottas med orden, går till kamp med betydelserna, försöker ge rymd och geist åt kursplanernas torftiga uttryck. Jag försöker få varje elev att känna att ”det här är min berättelse, det här handlar om mig”. Jag gläds åt de fantastiska möjligheter jag har som lärare idag att låta elever kasta sig ut på jungfruresan med Titanic på facebook, att filma hur det kan ha sett ut när Galileo första gången använde sin kikare (på en kulle ute i Ardala) eller bidra med sina kunskaper om industrialiseringen till världens största, fria, uppslagsverk på nätet, att se eleverna skapa ny kunskap. Möta och mötas. Historien berättar, jag berättar, eleverna berättar – vår gemensamma berättelse.

Särskilt alla de elever som aldrig fått dela sagor med någon innan de somnar – särskilt vill jag nå fram till dem med känslan av att det här är din historia, det är din tur nu. Det är din tur att kämpa för självständighet och frihet med Gandhi, det är din tur att åka buss med Rosa Parks, det är din tur att stå bredvid Elisabet I i Tilbury och ropa ut att du har ”the heart and stomach of a King”.

Lyckas jag? Ibland.

Min mening med att vara lärare finner jag i de stunder då eleverna utropar:

”Vad hände sedan, vad hände sedan?”

Och i att då få ta dem i handen, och se vart berättelsen för oss.

 

 

Det outsagda

Jag skulle vilja berätta om en elev.

En elev som är fantastisk på att berätta. När hon beskriver något gör hon det så att hela rummet vibrerar av hennes engagemang, hon följer sin berättelse med händerna, huvudet kroppen – nästan som en balinesisk dansare – ni vet de där som med fantastiska vinklar och dramatik i rörelserna fångar vår uppmärksamhet och riktar vår fantasi mot deras kraftfält.

Källa:Wikimedia Commons

Källa:Wikimedia Commons

Jag hade velat berätta om hur jag var nära att gråta när jag hörde låten hon skrivit till vårt senaste historietema.

Jag hade velat visa bilderna hon tagit av sig själv där hon utgått från medeltida ikoner, renässansens symbolspråk och 1900-talets upprorsmarkörer för att tolka kulturhistoria på ett sätt som gör en klockren “strike” med alla betygkriteriernas krav på nyanser, komplexitet och självständighet..

Jag hade velat berätta om hur modigt hon vrider och vänder på sina egna värderingar, hur hon bidrar till att göra taket i vårt klassrum lika högt som domkyrkans genom att alltid stötta, lyfta och bekräfta klasskompisarna.

Jag  tittar länge på den lilla rutan i bedömningsformuläret i lärplattformen.

Låter blicken löpa till nästa namn i klasslistan.

Jag skulle vilja berätta om en elev

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet. (Gy11)

För att kunna se oss framtiden an måste vi ha dragit lärdomar av den väg vi avverkat.

Eleverna kommer inte att tro på en vuxenvärld som förespeglar dem en ljusnande framtid om vi inte samtidigt öppet, ärligt och kritiskt granskar våra egna insatser, det samhälle vi byggt, de framsteg som åstadkommits, de föredömen som funnits, de misstag vi gjort, och gör vårt bästa för att förse eleverna med verktyg, inspiration, kunskaper och förmågor att gå ut och göra ett bättre jobb.

Så, hur ofta lyfter vi blicken?

Hur ofta förmår vi arbeta entreprenöriellt – i reell samverkan med samhället och den internationella gemenskapen- utifrån elevernas unika premisser och möjligheter?

Hur ofta förmår vi på lektionstid ingå i de globala projekt som Unesco menar är en förutsättning för att demokratin ska överleva och de mänskliga rättigheterna komma att omfamna allt fler människor?

Hur många av de lektioner jag håller är direkt inriktade på att ge eleverna förutsättningar att leva i en föränderlig värld?

I Unescos rapport Learning:The Treasure Within skriver man:

Lastly – another perennial factor – the tension between the spiritual and the material: often without realizing it, the world has a longing, often unexpressed, for an ideal and for values that we shall term ‘moral’. It is thus education’s noble task to encourage each and every one, acting in accordance with their traditions and convictions and paying full respect to pluralism, to lift their minds and spirits to the plane of the universal and, in some measure, to transcend themselves. It is no exaggeration on the Commission’s part to say that the survival of humanity depends thereon. (s. 3)

Hur ofta förmår jag skapa förutsättningar för eleverna att överträffa sig själva, att känna en stark mening med det de gör – en mening som går utanför och ovanför oss i vårt lilla sammanhang?

Man kan känna att det kan vara svårt, nästan omöjligt, att nå upp till de här större målen med undervisningen. Vi ska ju undervisa om andragradsekvationer, gerundium, länsstyrelsens uppgifter och hur man byter en kamrem.

Men orden i läroplanen är tydliga, de är inga visioner. Detta är det uppdrag jag som lärare åtagit mig.

Skolan ska främja elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Undervisningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Var och en som verkar inom skolan ska också främja aktning för varje människas egenvärde.

Så hur gör vi detta?

Jag ska försöka lyfta exempel från min verklighet och hoppas att de på något sätt kan vara relevanta för din.