Monthly Archives: August 2013

Lärartycket – Historia och historierna

Det verkar som om Lärartycket inte längre finns tillgängligt på nätet. Jag publicerar därför mitt bidrag till Lärartycket här. Tack Ann Mare Körling för initiativet!

När jag såg uppropet på Twitter från @korlingsord: Gör era egna röster hörda! tvekade jag inte utan bad om att få vara med. Jag tror vi är många som längtat efter att lärarna själva ska få höras i debatten om skolan, och det har varit fantastiskt att få ta del av alla kollegors tankar. När jag nu tar över stafettpinnen från Ida Aspviken vill jag tala om det som kanske ligger mig allra varmast om hjärtat:

 

Kärlek till ämnet, kärlek till mötet med eleverna

 

Min fröken högläste böcker om Ville Viking och min fantasi kastade sig över möjligheten att måla upp bilder av oändliga hav, gömda skatter, knakande båtskrov och kämpande hjältar.

”Gillar du historia”? sa min pappa – ”då ska du få höra ”! Och så läste han för mig. På kvällarna innan jag skulle somna fick jag åka med Röde Orm i västerled, jag fick vara med när Österhus brann, jag fick våndas med Ura Kaipa och känna hur mitt hjärta bultade för de flyende i Trägudars land. Min pappa, min fantastiskt historieberättande pappa, gav gestalterna och händelserna själ, och i underbar gemenskap flöt orden mellan oss – historiernas överflöd av glädje, skräck, kärlek och sorg.

We read to know we’re not alone  (C. S. Lewis.)

bild1När jag och pappa gav oss iväg på korståg med Richard Lejonhjärta, räddade adelsfamiljer med Röda nejlikan, utvandrade till Amerika med Karl Oskar och Kristina och höll våra tummar så det knakade för Anne Frank upplevde jag en stark känsla av närvaro: jag anade pilarnas vinande förbi öronen, jag kände doften av instängd luft i amerikabåtens inre och fasan i att höra en oväntad bultning på dörren. Och mest av allt – jag kände att jag var en del av något stort, en del av andra människors upplevelser, en del av vår gemensamma berättelse. Jag lärde mig vikten av att få dela en historia med en inspirerad ledsagare.

 

”Vad hände sedan?”, frågade jag ständigt, ”Vad hände sedan?”.

Och pappa berättade.

Han berättade om hur vikingarna egentligen levde, om korstågens orsaker och konsekvenser, om hur svälten slog till i det sena 1700-talets Frankrike, om hur nazisterna kunde bestämma att vissa människor var mer värda än andra. Vi samtalade om allt – det goda och det onda.

Orden var meningsfulla, vackra, sorgesamma, fröjdfulla, hjärtskärande. Jag längtade efter en fortsättning, jag tiggde om mer, jag ville känna, se, dela, förstå.

Att kunna väcka nyfikenhet, lust och delaktighet är en gudagåva, en nåd att stilla bedja om.

Min dröm, min önskan i vardagen, är att kunna öppna ett fönster mot historien där eleverna kan få en glimt av vårt förflutna, en känsla av de som gått förut, en längtan efter att se mer – kanske en skymt av vad det kan betyda att vara människa.

cropped-dansfc3b6rslag61.jpg

”Never doubt that a small group of thoughtful, committed citizens can change the world. Indeed, it is the only thing that ever has”. (M Mead)

Jag brottas med orden, går till kamp med betydelserna, försöker ge rymd och geist åt kursplanernas torftiga uttryck. Jag försöker få varje elev att känna att ”det här är min berättelse, det här handlar om mig”. Jag gläds åt de fantastiska möjligheter jag har som lärare idag att låta elever kasta sig ut på jungfruresan med Titanic på facebook, att filma hur det kan ha sett ut när Galileo första gången använde sin kikare (på en kulle ute i Ardala) eller bidra med sina kunskaper om industrialiseringen till världens största, fria, uppslagsverk på nätet, att se eleverna skapa ny kunskap. Möta och mötas. Historien berättar, jag berättar, eleverna berättar – vår gemensamma berättelse.

Särskilt alla de elever som aldrig fått dela sagor med någon innan de somnar – särskilt vill jag nå fram till dem med känslan av att det här är din historia, det är din tur nu. Det är din tur att kämpa för självständighet och frihet med Gandhi, det är din tur att åka buss med Rosa Parks, det är din tur att stå bredvid Elisabet I i Tilbury och ropa ut att du har ”the heart and stomach of a King”.

Lyckas jag? Ibland.

Min mening med att vara lärare finner jag i de stunder då eleverna utropar:

”Vad hände sedan, vad hände sedan?”

Och i att då få ta dem i handen, och se vart berättelsen för oss.