Alliansen och the Extraordinary Dissent

Det finns mycket som talar för värdet i samförstånd i politiken.

På det lokala planet är det tydligt att parti- eller blockstrider kring frågor som egentligen inte ens bör vara partipolitiska leder till minskat engagemang och kanske t.o.m. politikerförakt i väljarkåren. Varför skulle man vilja sätta tilltro till politiker som inte ens kan bli överens om var en cykeltunnel ska placeras, eller när man ska ta fram parkbänkarna inför sommaren? När politikerna istället kan enas kring frågor som leder framåt, ses detta som ansvarstagande och konstruktivt, en upplevelse alla partier och alla politiker som värnar om demokratin vill befordra.De partier som lever på missnöje och som växer när det råder split och oordning vill naturligtvis istället gärna se hur alla andra partier äter upp varandra i en ständig tvist och split.

Men det finns också ett stort värde i att stå upp för olika åsikter i politiken.

Dialog ur “Vita Huset”.

Det finns ett egenvärde i att presentera de olika sidorna på myntet i en öppen diskussion. Det är negativt för vår utveckling när den diskussionen omedelbart stämplas som “sandlåda” eller “politisk pajkastning”.

Etiska frågor har ofta flera lösningar, därtill står dessa lösningar ofta i diametral motsats till varandra. De politiska ideologierna representerar ofta olika etiska system, och därav följande värderingar. Därför har man i vissa grundläggande frågor olika syn på prioriteringar, det främsta värdet som ska försvaras eller vilken väg man vill ta för att nå ett gemensamt mål.
Vi måste komma ihåg att det är bra att det är så! När man tar de mest olika argumenten och sorgfälligt slår dem mot varandra, uppstår den gnista av idéer till lösningar och utveckling som genom historien lett mänskligheten framåt. Det är inte i samförstånd de stora idéerna om mänskliga rättigheter, demokrati och likhet inför lagen uppstått, inte heller är det i samförstånd idéer om en heliocentrisk världsbild, gravitationskraften eller innehållet i svarta hål värkts fram. Nej – de stora idéerna och de fantastiska, geniala lösningarna har, ofta smärtsamt, fötts fram ur “the extraordinary dissent” – den avvikande mening som är utöver det vanliga.

Genom Alliansens gemensamma arbete har vi i Sverige haft en gynnsam dynamik där socialism/socialliberalism ställts mot liberalism, liberalkonservatism och konservatism. I mötet har den debatt funnits som visat på myntets olika sidor. Genom bredden på åsikterna som presenteras har alla som letat konstruktiva demokratiska vägar framåt kunnat hitta en plattform, en röst. Blockpolitiken har på detta sätt skapat just det utrymme, det släggans slag mot städet, för “the extraordinary dissent” som är utvecklingens moder likväl som dess demokratiska frö.

När det nu talas om att det skulle vara bra för Sverige att bilda en mittregering där vänster- och högervingarna hamnar i små utanförskapsenklaver är det en idé som är intellektuellt förfärande. Vi skulle därmed avskaffa inflytandet för “the extraordinary dissent” från såväl vänster som höger, och istället skapa ett klimat för en ljummen mittpolitik där de avvikande rösterna, de extraordinära argumenten fråntagits all tyngd och all makt. Inte sjutton håller jag med de starka rösterna i Vänsterpartiets vänsterfalang – men jag är oerhört tacksam för att det finns där för att tillsammans med de konservativa ideologerna skapa den gnista av avvikande meningar som ger oss det största tankeutbytet och det största intellektuella utrymmet för utveckling och nytänkande!

Alla Alliansvänner oavsett parti som vill stå upp för liberala, humanistiska värderingar borde därför värna om den demokratiska dynamiken, om att bevara en politisk arena som ger “the extraordinary dissent” inflytande och möjlighet till makt. Så kan vi gemensamt hålla emot antidemokratiska stämningar. För visst ser alla risken att missnöjespartier och partier som föder sig på ett politiskt klimat där de avvikande rösterna avväpnas gynnas av ett läge där “in the event that Carmine, Lafayette, Hoyt, Clark, and Brannagan all dropped dead, the middle would still be well tended.”?

Att bilda en ljummen mittregering kan framstå som frestande, det förstår jag. Som liberal Moderat kan jag också sympatisera med de ideologiska argumenten för detta inte bara de realpolitiska. Men som humanistisk liberal kan jag se faran i att skapa en grådaskig arena där den genialt avvikande politiken marginaliseras. Den som lockas av mittens sirenrop bör beakta att just de antidemokratiska röster, de missnöjespartier, som man på så vis tror att man motar i grind kan bli de som verkligen gynnas av en politik för en ljummen mitt.

Den Allians jag tror på, är den Allians som fortsatt ger utrymme för gnistrande meningsskiljaktigheter, för dynamikens möjlighetsskapande och för det lysande framtidslöftet i att främja och värna den avvikande mening som är utanför det vanliga.