Category Archives: Skolreformer

10 saker jag lärt mig om den svenska skolan

  1. När jag var nyutexaminerad var jag färdig lärare. Jag visste hur man sätter rättvisa betyg, hur man planerar lektioner som stämmer med den pedagogiska forskningen, hur man väcker lust att lära. Nu, drygt 20 år senare vet jag att färdig blir jag aldrig. Jag kämpar med den rättvisa betygssättningen och de omöjliga premisserna för denna, jag läser med kritiska ögon den pedagogiska forskningens paradoxala slutsatser och stöter dem mot min egen begränsade erfarenhet. Jag känner mig oerhört tacksam de gånger jag lyckas hjälpa till att kanalisera elevernas egen lust att lära som jag inte längre har hybris nog att tro att det är jag som väcker.
  2. Jag har insett att så fullärd och lysande att jag kan vara min egen främsta inspirationskälla blir jag aldrig. Inte ens i böckerna eller på Youtube kan jag hitta den fulländade utvecklingen – det är i samtal med kollegorna de bästa idéerna uppstår. Jag har fantastiska kollegor med bred erfarenhet av det mesta. De har humor, fantasi, kunskap och dessutom en enastående generös inställning. I kollegierummet kan jag öppet ta upp mina misslyckanden och få goda råd, stöd och helt nya infallsvinklar på hur jag kan komma tillbaka på banan och göra ett bättre jobb. Jag kan få ett uppslag till ett samarbete, en diskussion kan få mig och en kollega att se hur våra respektive pusselbitar kan få höra ihop för att en viss elev ska få bättre stöd, bättre undervisning. Jag vet nu att en stund i kollegierummet kan ge mina elever bättre undervisning, och att jag inte blir en bättre lärare av att alltid tänka “kan själv”.
  3. På alla arbetsplatser bör medarbetarnas drivkrafter, initiativ och utvecklingslust tas till vara. Det innebär inte att ledningen måste säga ja och amen till alla förslag, till alla krav. Men förbättring bygger på en förmåga att ta vara på goda idéer. Därför måste idérikedom främjas. Men man måste som ledning kunna välja bort de dåliga idéerna, sålla bort de aktiviteter som inte är konstruktiva. Denna enkla grundprincip måste även få gälla inom skolan. Demokrati innebär inte att alla har rätt att få sin vilja igenom.
  4. Lönespridningen är på tok för dålig, högstalönerna för låga och dessutom är det kontraproduktivt när lönekriterier som “rätt lön” används istället för utbildning, resultat eller annat relevant för verksamheten. Detta är ett resultat av storartade brister i skolans ledarskap.
  5. Att vara rädd för reformer som skakar om invanda arbetssätt är mänskligt, och djupt olyckligt och ett stort hinder för utveckling. Reformer ska skaka om! Utveckling ska kräva arbete – skolan får inte vara rädd för arbete!! Tala om för mig att allt jag gör är fel, ta ifrån mig allt invant och tryggt, ändra alla premisser – men tala inte om för mig att jag ska vara rädd för att få mina invanda arbetssätt omskakade.
  6. Skolan får för lite resurser, och de snåla resurserna används på fel sätt. Kommunaliseringen har förvandlat skolan till kommunens främsta budgetbuffert. NPM har tagit bort kvalitet som värde i skolan, att hålla budget är den enda måttstocken av slutlig vikt i kommunen kring huruvida skolan lyckas med sitt uppdrag. Likvärdighet i den kommunala skolan är en utopi, ett tragiskt skämt. Man ställer inte specialpedagoger mot dramapedagoger idag, utan man ställer huruvida man ska åsidosätta en elevs dokumenterade behov av elevassistent eller en annan elevs akuta behov av utökad tid hos skolpsykolog mot varandra.
  7. Lärare tvingas åsidosätta undervisning och undervisningsrelaterade sysslor för att istället sitta i marknadsföringsmöten, samråd med BUP, ätstörningsenheten, Soc, polisen etc i ärenden där lärarens fil.mag i historia inte bidrar på något sätt, i ekonomimöten o.s.v. Lärare sitter och handskas timvis med mottagningsattester för om ekonomiassistenten ska göra det kostar det ju pengar, lärare skriver slogans och reklamtexter till programblad, lärare städar, lärare vaktar i orienteringsspåret på friluftsdagar – för det “kostar ju inget” att ställa in undervisning. Att lärare inte hinner undervisa bidrar till att elever lär sig mindre. Vilket är ett faktum. Först när jag erkänner att kunskap är något faktiskt, något som existerar, kan jag verka för att utveckla den.
  8. “En lärare ska utmärka sig genom briljans” sa min metodiklektor Bengt Mohall då för länge sedan när jag utbildade mig. Jag har insett att han hade inte så jävla fel. Så vi måste ha en lärarutbildning som slipar oss. Och här vill jag hänvisa till sista meningen under punkt 7.
  9. En lärare som inte vågar inse bristerna i skolan, i den egna verksamheten, lär inte vara någon bra lärare. Det är inte min uppgift att vara ambassadör, det är min uppgift att vara lärare. Jag älskar att ha lärarkandidater, jag blir ytterligt glad när mina fantastiska elever väljer att bli lärare, väljer detta underbart givande, roliga, svåra yrke. Men jag är lärare, inte ambassadör.
  10. Jag har inte fokus på att bilden av vår fantastiska skola ska komma till sin rätt. Det gör andra så mycket bättre än jag. Jag har fokus på att, i så hög grad jag kan, bidra till att mina elever ska komma till sin rätt. Så jag prioriterar. Och det är faktiskt en sak som jag kan bättre idag efter drygt 20 år som lärare, än jag kunde när jag var ny och fullärd.
Ett stort tack till alla mina kollegor som står ut med mig när jag gnäller i personalrummet.

Ett stort tack till alla mina kollegor som står ut med mig när jag gnäller i personalrummet.

Advertisements

SETT 2014 – dag 1

Vilken enorm apparat det måste vara att rådda runt SETT! Men den organisatoriska tanke som slog mig först, faktiskt redan på tåget till Stockholm som var alldeles fullt med lärare, var – vem sköter undervisningen i Sverige de här dagarna?? 🙂

Just organisation var ämnet för det föredrag jag höll i dag, på styr- och ledningsspåret. På Katedralskolan i Skara har vi på det estetiska programmet under 16 års tid byggt upp en organisation som ger maximal effekt på kvalitet och resultat, samtidigt som vi håller oss inom ram.

Vi har hittat lösningar på hur man kan få till optimala tjänster, slippa vikarier, minska stressen, förbättra elevernas studieresultat och dessutom skapa förutsättningar för att sätta upp föreställningar vars like jag aldrig sett inom gymnasieskolan. (Ödmjuka är vi också 😉 )

Både lärare och elever på programmet vinner priser för sina innovativa arbetssätt, inte minst vad gäller hur IKT integrerats och blivit en självklar del av undervisningen. Vi har flippat vårt klassrum sedan 2007, och har sedan dess utvecklat en stor mängd arbetsformer för att eleverna ska ha största möjliga nytta av skolans 1:1 satsning.

Om detta är det en glädje att berätta!

Underlaget till min presentation kommer jag att publicera här så fort jag åter kommer åt wifi 🙂

Det var också en glädje idag, som alltid, att få träffa så många engagerade, duktiga, energigivande och generösa kollegor.

Tack för att ni finns!

Att vilja men inte kunna – politik och skola

Under rubriken “Vi säger nej till att göra den svenska skolan statlig” skriver Tomas Tobé idag vad moderaterna föreslår istället, för att stärka den svenska skolan. Det finns dock problem med förslagen, ett av de största problemen är att de flesta förslagen är slag i luften eller omöjliga att genomföra av någon annan än huvudmannen. Och huvudmännen kan strunta i de här förslagen helt och hållet, oavsett vem som har regeringsmakten.

Det är tråkigt att Tomas Tobé inte tar upp detta.

Tobé skriver att andra åtgärder än ett förstatligande måste prioriteras eftersom vi bör utnyttja forskning i första hand. Jag vill börja med att tala om för Tobé att det finns en stor mängd forskning som visar att ägaren och ägarstrukturen kan vara avgörande för ett företags eller en organisations effektivitet och resultat. Som vanligt när vi talar forskning är huvudfrågan vilken forskning man väljer att vända sig till.

Tobé skriver att man vill satsa på svenska och matematik. Gott så. Det finns dock gott om forskning som visar att läsförståelse utvecklas, och måste utvecklas, i alla ämnen, Tobé vill dock endast satsa på svenska och matematik. Det finns också studier som visar att det i första hand är den fördjupade läsförståelsen som måste utvecklas, vilket också Tobé nämner, ändå finns inte ett enda förslag nämnt angående gymnasiet. Tobé sällar sig därmed till den majoritet av politiker som glömmer bort gymnasieskolan, som tiger om hur kvalitet och arbetsmiljö ska utvecklas i den skolform som närmast förbereder eleverna för högskola och arbetsliv. När Tobé skriver att varje elev ska bli sedd menar han att detta ska åstadkommas genom fler speciallärare i lågstadiet. Jag är givetvis för att det ska anställas fler speciallärare på lågstadiet. Men vad händer med eleverna som behöver mer stöd när klasserna växer på högstadiet? Vad händer med eleverna som hamnar utanför på högstadiet, med eleverna som med knapp nöd tar sig in på gymnasiet bara för att upptäcka att de inte klarar av sina studier och inte kan få hjälp för där saknas speciallärare och klasserna kan innehålla 35-40 elever? Hur möter vi de elever som är särbegåvade? Hur ska de eleverna bli sedda Tomas Tobé?

Det finns för många håltimmar i svensk skola, skriver Tobé. Eleverna ska få mer undervisning, men menar Tobé att detta även gäller lärarna? Ibland hävdas det att lärarnas tid för undervisning inte har ökat sedan USK:en togs bort. Då glömmer man att det ser olika ut för olika lärargrupper, och som vanligt glöms gymnasielärarna mer eller mindre bort i sådana jämförelser. Lärare i teoretiska ämnen har ofta fått en betydligt utökad undervisning, i vissa fall har lärarnas arbetsmiljö försämrats så till den grad att det utgör en direkt arbetsmiljöfara. Är det dessa lärare som ska få mindre håltimmar Tomas Tobé?

Hur ska de ytterligare undervisningstimmar i svenska och matematik som Tobé föreslår betalas? Staten är ju inte huvudman, som Tobé kanske minns. I en timplansfri skola finns risk att dessa timmar kommer att betalas genom att annan undervisningstid tas bort. I gymnasiet förekommer det att satsningar i matematik och svenska med 100 timmar för 100 poäng betalas med att kurser i naturkunskap, historia och samhällskunskap t.ex. krymps, ibland halveras. Att skjuta till medel för skolan till huvudmännen hjälper ju inte eftersom dessa medel används till annat. Hur ska ni förhindra det Tomas Tobé?

Tobé vill ha skickliga lärare till den svenska skolan. Det vill jag också. Tobé menar att det krävs att lärarna ska få högre lön. Jag håller med. Men nu är ju staten inte huvudman för skolan, som ni kanske minns. Så hur tänker Tobé se till att de skickliga lärarna får högre lön? Vi kan tycka vad vi vill om karriärlärartjänster, men faktum är att det inte är obligatoriskt för huvudmännen att inrätta sådana tjänster. Det finns heller inga regler som förhindrar huvudmännen att ålägga dessa tjänster sådana anställningsformer eller arbetsuppgifter att ingen lärare som är rädd om sin hälsa eller kvaliteten på det utförda arbetet kan tänka sig att söka en sådan tjänst. Många huvudmän har också inskrivet i sin lönepolicy att tvärtemot intentionerna med det senaste avtalet som förespråkar ökad lönedifferentiering, och tvärtemot vad SKL och lärarfacken kommit överens om, applicerar man ett lönetak, s.k. “rätt lön” som straffar skickliga lärare genom att neka lönehöjningar till lärare som varit skickliga en längre tid. Hur tänker Tobé lösa detta?

Jag är själv moderat, har till och från aktivt arbetat för moderat politik i olika sammanhang. Jag hoppas att alliansregeringen får förnyat förtroende i nästa val. Just därför måste jag formulera mina reaktioner på Tomas Tobés inlägg i skoldebatten. Jag vill också hänvisa till mitt tidigare debattinlägg: Vad är viktigast för gymnasiet?.

Statistik visar att det är adjunkters och ämneslärares lönekuvert som lidit mest av nedvärderingen av lärarna. Gymnasielärarna har drabbats hårt av att ombuden för för- och grundskolans lärare varit skickligare lobbyister, och återigen ser vi i den politiska debatten hur gymnasiet och gymnasiets lärare glöms bort. Var tas kampen för bättre och mer undervisning för gymnasieeleverna, bättre arbetsmiljö och mer i lön åt gymnasielärarna? Det är tyst om gymnasiet, det är tyst om adjunkterna och ämneslärarna.

Tobé sällar sig till denna tystnadens kör. Tystnaden är vältalig, och oerhört oroande.